Regissören Minna Krook gestaltar små vardagsdramer för de allra minsta på
Sagohuset i Lund.

Utanför entrén till Teater Sagohuset i Lund sitter scenografen Jenny Nordberg
i den eftersläntrande sommarsolen. Hon målar Max bil och Max boll med
klarröd färg. Innanför dörren stretar ljusdesignern Ilkka Häikiö med att
försöka få fason på Max lampa, en avancerad konstruktion bestående av en
stor lampskärm där en hjälm och en glödlampa som tänds med ett snöre byggs
in.

Böckerna om Max av Barbro Lindgren med illustrationer av Eva Eriksson är små,
kvadratiska bilderböcker med få ord på barns språk.

Varje bok har sitt eget drama med starka känslor: Ilska, när katten lägger
beslag på Max boll. Slagsmål, Max och Lisa slåss om en bil som båda vill ha.
Blodvite, Max ramlar och slår sig. Allt löser sig till det bästa. Katten
vill leka med både Max och boll. Mamma kommer med ännu en bil. Mamma kommer
med plåster och tröst.

Teater Sagohuset gestaltar tre av Max vardagsäventyr på scen, Max boll, Max
bil och Max lampa, lika ordknappt som i böckerna, men med mycket ljud och
rörelse.

Vad är små barn intresserade av? Hur ser världen ut om de får bestämma?
Frågorna har Sagohusets producent Leila Åkerlund funderar mycket kring. Hon
har länge drömt om att göra teater för de allra minsta. Genom kontakten med
Minna Krook, dansare, pedagog och koreograf, kunde planerna förverkligas. I
morgon, fredag, är det premiär.

På scen finns en dansare, en skådespelare och en musiker som utforskar leken
och tingens möjligheter.

– Vi går alla in och ur allting, vi leker, säger Åsa Ahlander som är
skådespelare.

Inga instrument förekommer, bara aktörernas egna röster och den musik de gör
med munnen utan att använda stämband.

– Eftersom föreställningen innehåller så få ord blir det väldigt petigt vilka
man väljer ut, säger Oscar Hielm, musiker.

– Syn, hörsel och känsel är viktiga ingredienser. Och så får man inte
skrämmas. Då kanske de kommer att hata scenkonst för resten av livet, säger
Minna Krook.

För Minna Krook är det ett stort ansvar att förmedla konstupplevelser för så
små. Hon vill inte slösa bort ens 45 minuter av deras liv.

– Man är liten så kort tid, vuxen är man länge, därför görs femtimmarspjäser
för vuxna.

Framför allt ska det vara roligt, inte nödvändigtvis pedagogiskt, men en
konstupplevelse för sin egen skull.

Före varje föreställning hälsas de små (och deras föräldrar) välkomna.

– Jag vill att barnen ska känna att just deras närvaro är viktig, säger Minna
Krook.

Föreställningen kan kortas eller förlängas beroende på hur delaktiga de små
vill vara. Någon gång kanske publiken helst bara vill titta. En annan gång
vill barnen vara med och leka, rulla bollar eller köra bil.

– Skådespelarna har utrymme att stanna kvar eller att gå vidare i pjäsen,
säger Minna Kroon.

Pjäsen är även flexibel på ett annat sätt. Scenografin är stram och enkel och
man ska kunna spela på små ytor, till exempel på barnavårdscentraler.