"Böj, vinkla, sparka ut. "Efter en stund sitter det hyfsat. På
land. I vattnet är det inte lika enkelt.

Alla som har lärt sig simma vet hur det är. Först känns det helt omöjligt (Jag
sjunker ju!) sedan tillvinner man sig oväntat konsten att flyta och blir
genast säkrare, man tränar bentag och vinklar armar som en galning, om och
om igen – och så sitter det plötsligt.

Och man kan knappt komma ihåg hur det är att inte kunna simma.

Röda korset arrangerar simskola för flyktingkvinnor i Lund. Intresset är
stort. Det här är den enda simundervisning som ges för enbart kvinnor – med
enbart kvinnor närvarande – i undervisningsbassängen på Högevallsbadet.

För flera av eleverna här är det en förutsättning för att de ska ta
simlektioner. De kan inte tänka sig att vara iklädda badkläder med män
närvarande.

Det är varmt och fuktigt i lokalen. Stämningen är sprallig och upprymd. Flera
bär baddräkt, någon har bikini och så finns de som badar i heltäckande
tights och tröja.

För de flesta av kvinnorna är det okej att vi fotograferar. Andra avböjer och
vill absolut inte vara med på bild.

Alla bottnar i dag. Djupet går att reglera, det är 120 centimeter. Simlärare
Anna Torin ville egentligen ha det på 140, men det dömdes ut. Eleverna
tyckte att det kändes för otryggt.

De börjar med torrsim på land. Bentagen ska sitta och armarna vinklas.

– Och glöm inte andas! säger Anna Torin.

En av kvinnorna, Sanobar Haidari från Afghanistan, berättar att hon aldrig
tidigare har varit i en simbassäng eller i något djupare vatten. Hon går
försiktigt i vattnet längs bassängkanten.

Andra plumsar ner i stora plask.

– Vi samlas i en ring, kom allihop, hojtar Anna Torin.

Det är som på vilken simskola som helst, alla ska först stå i ring, säga sitt
namn och efter det doppa ansiktet. Helst hela huvudet.

Skillnaden mot en vanlig simskola är förstås att här står en tolk vid kanten
och översätter det Anna Torin säger.

– Jag översätter till arabiska, som de flesta här pratar. Dock inte alla.
Några får dessvärre klara sig bäst det går, säger Awat Hassan Saleh.

På flera håll i världen är simundervisning en ekonomisk fråga.

– I Iran ska man ha råd och tid och helst bo vid vatten för att lära sig
simma, säger Mali Ilkhani, vars barn har lärt sig simma i Sverige.

Det var när hon såg barnen simma som hon bestämde sig för att hon också skulle
lära sig.

– De älskar vatten! Det var okej att bada med dem när de var riktigt små och
var på grunt vatten men sedan när de ville ut djupare, då blev jag rädd. Hur
skulle jag kunna rädda dem om jag inte kan simma själv? säger Mali Ilkhani.

I dag är hon simkunnig och assisterar under Röda korsets simlektioner.

Anna Torin är utbildad simlärare men är här ideellt. Ett par simlärare och
simkunniga är alltid med i bassängen för säkerhetens skull.

– Jag jobbar med andra saker i dag än simundervisning men jag tycker att det
här är en bra sak som jag vill stödja, säger Anna Torin.

I många länder är simundervisning inte obligatorisk i skolan.

– Ofta är det bara de som bor vid vatten som lär sig. Simhallar för kvinnor
finns inte, även om det i dag förekommer att simhallar har öppet vissa dagar
för kvinnor, berättar tolken Awat Hassan Saleh, som är från Irak och
avslöjar att hon inte heller kan simma.

Åter till simundervisningen. Alla klarade huvuddoppet. Det var enkelt. Nu
tränar de bentag. En del har kommit långt och tränar själva. Andra tränar
med simdyna och några försöker öva ihop två och två.

– Det är jättekul faktiskt, men det är svårt. Lika svårt som att lära sig
svenska, säger Muntaha Al-Zuhairi som är från Irak, och som om och om igen
försöker flyta fritt men inte fullt litar på sin förmåga.

– Nej, jag klarar det inte!

Hennes landsmaninna Seham Shamki uppmuntrar:

– Det går i alla fall bättre och bättre!