För är turisttraditionellt österrikisk mat särskilt kul egentligen? Det
beigebruna täcke som ligger över alla rätter, som vore de fotograferade med
Iphonens murriga hipstamatic-applikation, den som får alla bilder att se ut
att vara tagna med en gammal analog kamera. Är det mer än nostalgi och
exotism, mer än någonting som utmanar vardagen och för oss tillbaka till
bondesamhället?

Vi är tveksamma. Visst är det skojigt med en krog som går in så stenhårt för
sin österrikiska sak att de spelar umpabumpaschrammel och joddel under hela
kvällen. Som låter sina gäster sitta på alpstugestolar i trä med utsågade
hjärtan i ryggstödet och som dekorerar lokalen med gamla skidor och
tygblommor. Men tillräckligt kul för att förlåta den stabbiga maten, nja.

Eller jo, det är det många som verkar tycka. Det äldre klientelet som äter
wienerschnitzlar stora som laptoppar får snällt samsas om utrymmet med unga
studenter som i första hand dricker öl ur ett gediget sortiment. Det
tokigaste är en meter öl för 250 kronor, vilket innebär 2,5 liter öl i
tillräckligt många glas för att utgöra en meter. Vinlistan är försumbar.

Känns wienerschnitzeln tam, finns en raffigare version i form av
en cordon bleu för 195 kronor, med rökt skinka och ost mellan de panerade,
tunnbankade kalvkotlettskivorna. Inga överraskningar mer än att skinkan är
för salt för att låta resten av maten ge några avtryck.

Surkål med tydlig syra serveras till flera av rätterna, även till de stekta
förrättsknödlarna för 65 kronor. Det är två rejäla bollar, utsökt fluffiga
och porösa och inte alls så kompakta som de små brukar vara. Frasig bacon
lyfter smaken, högt.

Både den österrikiska och den svenska menyn innehåller mycket gris i olika
styckningsdelar, filé, kotlettrad, revben samt blandat i form av korv.
Annars finns lite kalv, en kyckling, ­någon bit lax och ett par förrätter
utan kött, som friterade champinjoner och en skål buljongstinn löksoppa.
Utbudet är fokuserat och nischat.

Så beställer vi desserter av en servitris som verkar vilja
vara någon helt annanstans än här. Pannkakorna för 65 kronor finns med
aprikosmarmelad eller choklad och nötter. Den tjockpannkaksliknande
kaiserschmarren hade gärna fått vara luftigare men smaken är bra. Den har
romrussin i smeten och ett tjockt lager pudrat florsocker över de rutskurna
bitarna, som doppas i äppelmos allteftersom de äts upp.

Det som en gång var ett fiffigt, österrikiskt koncept har nu stagnerat lite,
det har blivit slentrian mer än nyfikenhet. För, det finns som bekant fyra
nyanser av brunt. Det börjar bli dags att bredda spektrumet.