Allt är inte bra på Italia Il Ristorante i Lund - men Bong gillar att man får
vad man förväntar sig.

Det rörs alltid upp lundensiska känslor så fort man påpekar att allt inte är
toppen i denna anrika stad, så låt oss röra upp några till: allt är inte
toppen.

Det finns en anledning till att Lund inte blev kulturhuvudstad och hade det
inte varit så att veganmeckat Umeå varit konkurrenten, hade vi nästan kunnat
tro att det var maten som avgjorde saken. För hur gärna vi än hade velat
det, så finns här ingen omvälvande matkultur. Staden har många fina
vardagsrestauranger men det är inte för att gå på lyxkrog som man bor här.

Detta funderar vi över när vi sitter på Italia, i samma lokaler som en gång
innehöll Rikard Nilssons utmärkta Fiskaregatan. (Det var innan han blev
tv-kock och banade vägen för skånska matcharmörer i rutan).

Med den bakgrunden är det ändå trevligt att lokalerna inte förvandlats till en
kopia av alla andra pizzerior eller falafelhak, som lätt hade varit hänt i
Malmö, utan till stadens bästa italienska krog. Och trots att det står en
turistig glassdisk innanför dörren och ovanvåningen ser ut som ett
normalsvenskt radhusvardagsrum, får man alltid exakt vad man förväntar sig:
en präktig kolhydratuppladdning på fin, färsk pasta på tallriken och
italienskt vin i glasen.

Antipastin erbjuder några olika varianter på vitlöksbröd, ett par olika
sorters sallader och plocktallrikar. Carpaccion för 80 kronor är
förträfflig. Köttet är tunt, tunt, krämigt mört och lagom mycket, medan
blandade musslor för 92 kronor är mer i huvudrättsstorlek.

De små pilgrimsmusslorna har fått behålla sin romsäck, vilket är alltför
sällsynt, och musselsort nummer två är vongole – en rolig omväxling till de
vanliga blåmusslorna och mer autentiskt italienskt. Och just det, skyn är
välbalanserat limesyrlig och havssalt.

Pastan finns som såväl kuddar, band och rör. Mezzelune för 148 kronor är stora
pastakuddar (här är de dock mer fyrkantiga än halvmåneformade) som fyllts
med havsgös och bäddats in i en gräddig fiskfond tillsammans med ett
överväldigande berg av hackad scampi, ett av de tristaste skaldjuren som
finns. Men pastan är smarrig.

Känner man inte för pasta, finns det några olika kött- eller fiskrätter i
kategorin secondi att välja mellan, som kalvmedaljonger med potatisgratäng
eller en normalsaftig vaktel med fuktig tomatpolenta för 196 kronor. Fågeln
har först tömts på ben och inälvor, sedan stoppats full med färs och
slutligen lindats med pancetta.

Lite väl omständligt för en sådan pippi kanske, för i det här överlastade
utförandet försvinner hela poängen med att välja vaktel istället för en
mycket liten kyckling.

Till efterrätt testar vi givetvis tiramisùn för 69 kronor. Den har fått stå
och gosa till sig tills de olika lagren av färskost och dränkta kex blivit
just så integrerade som sig bör. Vi gillar.

Och trots att det är många gäster här, av typen som hellre svarar i mobilen
vid bordet än låter bli, hinner serveringspersonalen med oss alla. Vi blir
mätta och belåtna, det räcker så.