I fyra år har Elisabet Haglund basat över Skissernas museum. Senare i år visas
mexikansk samtidskonst.

Från barndomen i Göinges skogar och militärförläggningar. Till nuet, med den
mexikanska samtidskonsten som en surrande bikupa i huvudet.

Mot framtiden med resor till exotiska konstbiennaler i Istanbul och Dakar.

Att få Elisabet Haglund, chef på Skissernas museum i Lund, att sitta still i
fem minuter är som att försöka få en fjäril till en intervjumikrofon.

Söndagen den 3 januari, fyller hon 65 år.

Det har redan hunnit bli fyra år på chefsstolen på Skissernas museum. Hit kom
hon från Borås och konstmuseet där, sedan locktonerna från ungdomens
studentstad Lund blivit henne för starka.

Det var här hon pluggade, det var här hon doktorerade på Victor Brauner och en
bildtolkning baserad på psykoanalytisk teori.

Återvändandet kändes självklart. Skissernas museum handlar om konstverkets
födelse, den kreativa processen, skapandets psykologi. Klockrent för
Elisabet Haglund, trots att resan in i vetenskapen inte var självklar från
början.

Även om hon så småningom kom att arbeta på bland annat Moderna museet och som
producent på Kulturhuset i Stockholm.

– Jag ville gå på Konstfack, men mamma tyckte det var bättre med en hederlig
universitetsutbildning. Det blev som mamma sa, säger Elisabet Haglund och
vänder blicken ut genom stora fönster mot ett snöigt Lund.

Hur då bättre?

– Det var liksom redigare. Min mamma var väldigt konstintresserad, men hade
inga illusioner om konstnärens livsvillkor.

Och du själv?

Hon ler stort och skakar oreda i sitt kortklippta mörka hår.

– Jag insåg så småningom att förebilderna var för bra. Det blev liksom aldrig
som Picasso när jag försökte måla!

Uppväxten på militärsjukhuset i Hässleholm, där mamma var översköterska, har
präglat henne i kollektivistisk anda, hon kallar sig lite skämtsamt
institutionsmänniska.

– Min pappa dog tidigt. Där på sjukhuset fick jag möta och förstå människor
från alla klasser och se de sociala skikten. Det har format mig jättemycket
– gett mig ett starkt politiskt intresse.

Hur då?

– Lite åt vänster. Jag är fortfarande halvhippie och jag är inte ångerfylld
för det. Däremot hade vi i vissa avseenden bristande kunskaper om världen!

Hon kom nyss hem från en tre veckors resa till Mexiko, en inspirerande
förberedelse till nästa års stora utställning på Skissernas.

– Vi har en fin mexikansk samling som en gömd skatt här på museet. Den ska
hängas om och vi ska skapa en utställning med samtida mexikansk konst, säger
hon med tydlig förväntan.

Samtidsintresset är hennes drivkraft, texterna om konsten och kreativiteten
ger henne ”food for thought”.

Interaktiviteten, Internet, videokonst, digitalisering av museets samlingar
tar henne mot framtiden som det nya, stora demokratiska projektet.

De förtryckta urbefolkningarnas konstnärliga skapande har varit ett viktigt
intresse. Och det spanska eller egentligen det spanskspråkiga ligger henne
allra varmast om hjärtat. Hon talar språket flytande efter resor med mamma
på 1960-talet.

Spanska blev också tidigt kärlekens språk för Elisabet Haglund.

– Jag träffade en spanskspråkig man i Lund 1971.

Det blev sju år i Madrid, åren kring och efter Francos död. Ett uppflammande
konstliv, som alltid när förtrycket släpper taget.

– Och så fanns där Pradomuseet med Goya och Zurbarán. Och Velazquez hovdamer
”Las Meninas”!

Ett modernt, globaliserat liv tidigt. En ordningsam bohem.

Födelsedagen ska firas –antagligen, men hon vet inte hur – och sedan tänker
hon fortsätta sin livslånga resa i konstens tecken.

Det finns så mycket kvar att utforska, att uppleva, att göra.

– Det vore väldigt roligt att få förbli frisk. Just nu är jag så igång på den
närmaste tiden.

– Men får jag överleva ett tag till så ska jag sätta mig ner en dag och tänka
på hur mycket kul jag har haft!