Stora Sydsvenskan, Post­husplatsen.

JONATHAN JOHANSSON. Det märks inte lika tydligt på Jonathan Johanssons senaste skiva. Men live låter ”Högsta taket, högsta våningen” låten som inleder den tidigare Malmöbons festivalspelning som ett svenskt svar på U2:s ”I Still Havent Found What I’m Looking For”.

Fullt logiskt, egentligen. Ett slags sökande, om inte efter frälsning så i alla fall efter tröst och hopp, går igen i flera av Johanssons texter. Åttiotalet ekar ofta i hans i grunden mjuka, emellanåt dansanta pop.

På scen får musiken ett slags fluffig tyngd när syntarna tvingas slåss hårdare om utrymmet mot elgitarrer, livetrummor och slagverk. Johansson sjunger med ett ömsint allvar i rösten och den hårt pulserande ”En hand i himlen” är på alla sätt magnifik.

Minst lika bra är den nya komposition som går under arbetsnamnet ”Följ ditt spår”. Om inte låten ger Jonathan Johansson det stora genombrott som han redan borde fått så kommer jag att bli väldigt förvånad.