Snacket om marginaler är slut. Roland Nilsson är en erfarenhet rikare efter
den här säsongen, skriver Anja Gatu.

Det var när Robert Åhman Persson sköt en boll rätt på Kim Christensen från en
meters avstånd som jag började tänka på marginaler. Det var väldigt lite
snack om marginaler på Swedbank Stadion igår. Ingenting alls, vad jag hörde.
Det behövs liksom inte längre. Inte sedan Malmö FF började spela bra fotboll
på riktigt.

Ni kan historien, ni hörde tugget i våras: det var marginaler hit och
marginaler dit och aldrig var det egentligen fel på MFF:s spelsystem eller
spelare, det var bara stolpe ut hela tiden. Igår räddade Christensen på
mållinjen när Åhman Persson sköt, och det var kvällens andra osannolika
räddning. Den första stod Ragnar Sigurdsson för när han klackade bort bollen
precis innan den skulle rulla över mållinjen, efter att Daniel Larsson
skjutit. Två riktigt bra chanser. Två snudd på osannolikt bra räddningar.
Roland Nilsson var inte i närheten av m-ordet.

Han var inte heller i närheten av den bekymrade uppsyn han gjort till sin
under två säsonger i MFF. Den behövs inte heller längre. MFF är ett lag som
spelar fotboll med raka ryggar och stor pondus, och det är intressant att se
vad självförtroende kan göra med ett lag.

När spelarna själva getts tillfälle att förklara höstens formkurva har de
oftast sagt något i stil med att "det är lättare att spela 4-4-2, det är ett
system alla kan" och det är lätt att tänka tillbaka på en av de diskussioner
som gick under Lars Lagerbäcks sista vecka som förbundskapten. Den handlade
också om spelsystem och främste förespråkare för att testa nytt var Mikael
Nilsson. Zlatan Ibrahimovic var av motsatt åsikt – han tyckte att svenska
lag ska spela efter sin förmåga istället för att snegla på utländska lag som
har helt andra förutsättningar när det kommer till spelarmaterial. MFF
klarade inte av att spela 4-5-1. Det var aldrig bara en fråga om marginaler.

Men det är också lätt att glömma Roland Nilssons orutin. Även om han har en
lång spelarkarriär bakom sig är tränarditon långtifrån lika diger och att
tro att han skulle göra omedelbar succé var en naiv önskedröm. Det är en
svår avvägning: att veta var gränsen går för vad som är att stressa fram
förändringar och vad som är att hålla fast alltför länge vid en fruktlös
idé. Jag antar att den blir lättare att göra för varje erfarenhet.

Enligt något av spelbolagen är han nu en lågoddsare för att bli ny
förbundskapten, men jag tror inte att Lars-Åke Lagrell varit blind för
Nilssons facit. Med all respekt för en stark höstsäsong – det finns andra
som har tyngre meriter. Just nu surras det högst kring Sven-Göran Eriksson.
När jag diskuterade ny förbundskapten med Lagrell tidigare (innan det var
aktuellt att byta) gjorde han klart att ett viktigt krav på en
förbundskapten är hans kunskaper om och kontakter med den svenska
fotbollsvärlden och jag tolkade hans formuleringar som att Svennis därmed
inte skulle vara aktuell som svensk förbundskapten. Den input som någon som
varit utomlands kan bidra med gav han inte mycket för. Sven-Göran Eriksson
själv har däremot aldrig gjort någon hemlighet av att han vill leda det
svenska landslaget.

Så vad betyder det att förbundet har kontaktat Svennis? Svårt att säga.
Lagrell har kontinuerlig kontakt med sina kandidater och det behöver inte
innebära att de har bestämt sig för Svennis bara för att de pratar med
honom. Men visst kittlar det, bara tanken på att det kan bli han.