Morgonrusningen har börjat. Vid utfarten från Malmö väller bilarna ut ur stan.
Linda Önnby, 28, står vid vägkanten med tummen upp.

En handskriven skylt talar om att hon vill åka till norra Lund. Hon är på väg
till Kemicentrum, där hon doktorerar i vattenrening.

När hon ska hem vänder Linda Önnby på skylten och visar den andra sidan:
”Malmö”.

– Skylten är väldigt bra att ha, folk slipper fundera på om de riskerar att ta
upp en liftare som ska ända till Stockholm. Skylten är min bussbiljett,
säger Linda Önnby, som har liftpendlat mellan Malmö och Lund sedan hösten
2005.

En mörkgrön minibuss saktar in och stannar tjugo meter längre bort. Det tog
inte mer än sju minuter att få lift.

En kvart senare blir Linda Önnby avsläppt på en busshållplats vid Lunds norra
infart.

– Inte den bästa platsen, det tar en stund att gå härifrån. Ibland kan jag
kliva av precis vid jobbet, säger hon.

Allting började med att en kompis berättade att han brukade lifta när han
skulle till Lund på helgerna. ­Linda Önnby bestämde sig för att prova, och
blev förvånad över hur lätt det gick. När höstterminen sedan ­började och
månadskortet var på väg att gå ut, köpte hon inget nytt.

– Jag tänkte att det får gå tills det brister. Och det funkar än, säger hon.

Det tar sällan många minuter att få lift. En enda gång har Linda Önnby varit
tvungen att ge upp och ta bussen istället. Det snöade rejält och bilarna
kunde knappt ta sig fram.

– Det var lite typiskt. Just den gången hade jag en kursare med mig för att
visa hur lätt det är att lifta, säger hon.

Fyra år utan busstider att passa har satt sina spår. Linda Önnby säger att hon
numera tänker som en bilist och ger sig av hemifrån när hon känner för det.
Flexibiliteten är viktig.

När en av hennes ”stammisar” föreslog att de kunde samåka istället för att hon
skulle behöva gå ut och lifta varje morgon, tackade hon nej.

– Då skulle jag ju vara bunden vid fasta tider att passa, säger hon.

”Stammisarna” ja. Det finns ett antal pendlare som Linda Önnby åkt med flera
gånger.

Den stolta kvinnliga lastbilschauffören till exempel, som hon får en
reklampenna av varje gång.

Eller fransmannen som brukade ta tillfället i akt och öva sin svenska och
förhöra sig om svenska vanor. ”Hur dags kan man bjuda sina svenska kollegor
på middag?” Det var ett tag sedan hon såg honom nu.

Men trots att hon står på samma plats, varje dag vid ungefär samma tid, så är
det för det mesta nya ­ansikten som möter henne.

Vilket kanske säger ­något om hur många bilar som dagligen körs mellan Malmö
och Lund. Linda Önnby uppskattar att ungefär nio av tio ­bilar är tomma så
när som på en ­ensam ­förare.

– Det är ju bra för mig, men samtidigt är det en tråkig utveckling att
­bilåkandet ökar så. Men det känns bra att kunna dela det ekologiska
fotavtrycket med någon som skulle ha åkt ändå, säger hon.

Linda Önnby räknar på hur många människor hon åkt med. Tio resor i veckan, 40
veckor om året, ger 400 resor. Ungefär 100 av dessa är bekanta ansikten,
gissar hon. Det ger 300 nya möten om året i fyra år, totalt omkring 1 200
personer så här långt.

– Mina vänner brukar säga att jag borde skriva en bok om alla jag liftat med,
säger hon och tillägger:

– Vi får se, det är mycket möjligt att det blir så.