Hon hade precis varit och handlat när en kula kom farandes genom luften. Den träffade henne i halsen…

Hon hade precis varit och handlat när en kula kom farandes genom luften. Den träffade henne i halsen, två millimeter från halspulsådern.

Än i dag ömmar ärret.

Sara är klädd i ett blommigt linne när Sydsvenskan träffar henne i familjens lägenhet på Segevång. Hon undviker att ha kläder som sitter tajt mot det synliga ärret på halsen. Hon är känslig där, eftersom många nerver skadades när kulan trängde in. Efter att hon har visat upp ärret täcker hon snabbt över det med sina bruna hårlockar.

– Jag vill inte att det ska synas, säger hon och förklarar att hon inte vill bli igenkänd som ”tjejen som blev skjuten i halsen”. Det är därför hon varken vill uppge sitt riktiga namn eller vara med på bild i tidningen. I framtiden hoppas hon kunna gå vidare och bara glömma vad som hände henne den 16 november 2008:

Klockan är runt två
den aktuella natten och Sara ska sova över hos sin storasyster som bara bor några hundra meter från bostaden där resten av familjen bor. Det är slut på toalettpapper och cigaretter och lillasystern tar bilen till en närliggande bensinstation. När hon kommer tillbaka upptäcker hon till sin glädje att samma parkeringsplats är ledig.

–‑Jag går ut ur bilen och har cigaretterna och toalettpappret i handen. Jag hinner gå fyra eller fem steg när jag känner att något svider till i halsen. Automatiskt börjar jag springa.

Hon har ingen aning om vad som har hänt eller att hon har fullt av blod på halsen.

Flera timmar tidigare
, v
id 23-tiden, sitter en tioårig pojke på sitt rum och tittar på den amerikanska actionfilmen Ronin tillsammans med sin kompis. Efter filmen smyger kompisarna in i storebroderns rum och tar hans luftgevär. Tioåringen går sedan ut på balkongen med kompisen hack i häl och laddar geväret med en diabolo
kula. Han tittar i kikarsiktet och siktar på en lyktstolpe som är placerad till höger sett från balkongen. Plötsligt dyker det upp en tjej i vit jacka i kikarsiktet och ett skott går av. Han uppfattar inte vad som hände
r
men hör springande steg.

När Sara kommer in i
systerns bostad får hon syn på sin blodiga hals i hallspegeln. Hon svimmar. Systern får bära ut henne till taxin som tar dem till sjukhuset.

– Jag hade jätteont. Det var som om halsen var bedövad på ett äckligt sätt. Det kändes som att huvudet hade fastnat lutandes åt sidan.

På halsens vänstra sida, två millimeter från halspulsådern, hittades en 4,5 millimeter diabolokula, avsedd för luftvapen. Poliserna som förhörde Sara dagen efter skjutningen skriver så här i sin rapport: ”Projektilen har stannat precis innan halskärlet. Hade detta penetrerats så hade troligtvis [Sara] förblött väldigt snabbt.”

Kulan opererades bort och Sara stannade ytterligare några dagar på sjukhuset. Hon försökte att sova så mycket som möjligt för att undvika de gnagande tankarna.

–‑Det var en massa tankar. Jag visste ju inte vem som hade gjort det eller varför. Är det någon som vill åt mig eller var det slumpmässigt?

I början av december erkände tioåringen att det var han som skjutit. Men eftersom han var så ung lades förundersökningen ner.

– Jag blev ledsen, men samtidigt arg. Jag har gått igenom ett helvete – hur kan de bara skita i det? tänkte jag. Jag var nära att dö. Två millimeter är ingenting.

Sara bestämde sig för att inte ge upp. Efter att ha stött på motstånd från advokater och fått kalla handen när hon sökt kontakt med tioåringens familj, sa advokaten Mikael Sundman ja till att hjälpa henne. Han ansökte om en överprövning av fallet. Det har nu lett till att förundersökningen tagits upp igen.

Uppgifterna om vad tioåringen hade för sig den aktuella natten är hämtade från polisförhör med pojken.