"Det känns som om jag varit frisk en månad", säger Annette ­Axmacher, efter resan till Brisbane, Australien.

MALMÖ.. Överraskningen både för syster och pappa där nere blev precis så som hon hade önskat, det var ju endast svågern som visste att hon och sambon Dragan Cikota skulle komma.

Sedan fick de tre veckor tillsammans, vilket även innebar ett återförenande med två kusiner som Annette Axmacher inte träffat på minst tjugo år.

– Värmen, familjen, ombytet, ja att slippa en vardag här hemma som så mycket kretsar kring sjukdomen, gjorde att jag knappt tänkte på att jag är sjuk. I varje fall var det inte det första som slog mig när jag vaknade.

Ytterligare en faktor, säger hon, var att där nere var hon en i mängden, ingen kände igen henne. Inte ens i familjen talade man speciellt mycket om sjukdomen.

– I så fall var det jag som tog upp det, säger Annette Axmacher.

I hennes och Dragan Cikotas framtidsplaner fanns ju att flytta till Australien i år. I fem år sparade de pengar för att ha ett startkapital där nere.

– Vi var nog de enda som hade tjock-tv ända fram tills nu, inte heller köpte vi mycket kläder. Men när vi fick beskedet om hjärntumören, även om vi inte sagt det högt till varandra, så är det de pengarna vi lever upp nu.

Dragan Cikota inflikar att det inte är någon mening att lägga på hög.

– Ja, inte för mig i varje fall, säger Annette Axmacher och ger upp ett av sina berömda gapflabb.

Direkt efter att de landade på Kastrup häromdagen åkte de till sjukhuset för ytterligare ett blodprov. Cancerläkaren Alexander Verbitski kunde än en gång konstatera att hennes kropp, i varje fall njurar och lever, klarar cellgifterna bra.

Nu är hon inne i den fjärde omgången och hon bävar.

– Hjärnan vet att jag är en fixare men jag blir så trött att jag inte förmår göra ett enda dugg. Förra gången gick det rätt bra men då drog jag ju även allt till sin spets. Stockholm, tv och sedan hem och packa och så iväg till Australien. Då var jag helt enkelt tvungen att göra och klara en massa.

Samtidigt finns det ett, eller kanske flera, tröst­moment i behandlingen.

– Om jag mår så jävla dåligt, så mår tumören ännu sämre.