Besnard Lakes rockmusik är grandios men har också inslag av en intagande
skönhet som säkert kan kallas camp.

Det skulle kunna vara en illustration av det havsdjupa töcken av orkestrerat
gitarroväsen där den första låten på Besnard Lakes Debasergig försvinner
innan Olga Goreas med en tydlig basfigur rullar igång nästa nummer, "Devastation".
Allt flyter, men jo: det är mycket mäktigt.

Men det skulle lika gärna vara den plats där Dennis Wilson fick sin sista
kallsup innan den komplicerade Beach Boysbrorsan handlöst föll till botten
sju år tidigare. Även detta finns i Besnard Lakes musik.

Torontobandet Besnard Lakes spelar progressiv rockmusik utan genrens inslag av
skryt eller ihåliga ekvilibrism; den är grandios men har också inslag av en
intagande skönhet som säkert kan kallas camp. Mycket görs enligt en
lager-på-lager-estetik som har lika mycket med Los Angeles
studioperfektionism som shoegazerpopens feedbackmässor att göra. Vad som
saknas på platta är möjligen en distinkt röst.

Live hör vi den hos ledaren Jace Lesak, en säker sångare med kraft även i
falsetten. Inte minst briljerar han i "Disaster", en krävande sång
som vilar på hans vokala förmåga, men häftigast blir musiken i sådant som "And
You Lied to Me" där det lilla bandet med teknikens och fantasins hjälp
skapar storslagen rockmusik där den melodiska skärpan är lika viktig som de
spännande klangerna. Bandet är bra – som gitarrist och flyganfallsimitatör
kan Richard White spela med de bästa, och Olga Goreas tar väl tillvara det
utrymme för solobas som öppnas när musikens botten utgörs av det kompakta
dånet från gitarrer och laptop-mellotroner.