Å denna spårvagn! Lunds feberdröm, denna hägring. I decennier har olika arkitektkontor frilagt bilde…

Å denna spårvagn! Lunds feberdröm, denna hägring.

I decennier har olika arkitektkontor frilagt bilder på spårvagnar och klistrat in dem framför Allhelgonakyrkan. Vi har tittat, klippt ur, sparat och fantiserat om framtidens nya, blanka stad.

Så miljövänligt! Så smart! Så rätt!

I veckan dök spårvagnen upp igen. Och nu lät det ännu bättre än vanligt. Spåren skulle nu inte bara gå norrut, utlovade Lunds styrande borgerliga allians. Även södra Lund skulle hakas på. Ända ner till Tetra Pak, närmare bestämt.

Det kändes bra att höra det där. Jag vill gärna åka spårvagn i Lund.

Jag föreställer mig hur vagnen långsamt, hysteriskt plingande banar sig väg genom folkmassorna på Klostergatan. Längst fram är den utrustad med en enorm vadderad plog som varsamt föser undan cykelmarodörer, teknologer, toddygubbar, lattemorsor och studentorkestrar.

Vi fastnar en kvart i rusningen på Ban­gatan, väjer för några fyllon i mitten av Clemenstorget, vinkar av ett gäng desorienterade neutronforskare vid ESS.

Kort sagt: det kommer att bli en spännande tur.

Jag förstår att politikerna – från både höger och vänster – gillar att lova spårvagnar åt Lundaborna. Det är så att säga riskfritt. Blir det inget finns det ju så oändligt mycket att skylla på.

Bara stå där i mitten, omgiven av ett hav av giltiga förfall i form av regeringen, konjunkturen, Malmö, regionen, de överklagansnippriga Lundaborna eller det krångliga EU-regelverket för upphandling av spårvagnar.

Och det fattar väl vem som helst att det är komplicerat att bygga spårvagnslinje?

Ska en kommun lyckas med något sådant ska man väl typ ha en riktigt stark, erfaren kommunstyrelseordförande som alla är lite småskraja för och som därtill är ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting och dessutom är utbildad arkitekt. Eller något ditåt.

Men, men. Det rör på sig. På något sätt. Nu har vi en målsättning som är en ambition att inleda en process i riktning mot en samsyn kring framtida strategier. Ska bara fixa fram 1,3 miljarder kronor först, sen är allt klart.

”Se det som ett vallöfte”, menade kommunalrådet Tove Klette (FP) i tisdags apropå planerna. Fast löftet verkade inte riktigt ha förankrats hos tekniska nämndens ordförande Tomas Avenborg (M). Vallöftet skulle ses som ”en viljeyttring”, menade han dagen efter.

Sydsvenskan skrev om tankarna på spårvagn till Brunnshög redan 1996. Sedan dess har det blivit ytterligare runt 300 artiklar i ämnet. Och att stora, tunga infrastrukturprojekt tar tid är väl ganska givet.

Att de gör det i den Mycket Noggranna Kommunala Handläggningens centralort på jorden – Lund – är än mer förväntat.

Min gissning är att vi kommer att få fortsätta känna den gäckande doften av spårvagnsmoroten, dinglande och plingande strax utom räckhåll, ytterligare ett par år.

Men jag hoppas jag har fel. Det är ju Lundalänken det handlar om. Inte Lunda­lunken.