Lund. Peggy Klein är en orkidéodlande kurator med "världens bästa jobb". Och
nyligen var hon karnevalsnedräknare. Oftast lyssnar hon mer än hon pratar.

När de ringde från Lundakarnevalen blev hon först förvånad.

– Det där gör ju bara kända personer, tänkte jag. Men det är klart, jag
träffar ju många studenter, säger Peggy Klein, som under nedräkningen
lyckades sprida sitt budskap på ett humoristiskt sätt.

– Jag ville förmedla att det är viktigt att ha kul, men också att ta ansvar.
Då är det bra att ha en liten kompis med sig.

Vi slår oss ner i de något åldrade fåtöljerna på hennes kontor. På ett bord
ligger informationsbroschyrer bredvid ett ställ med blå kondomer – ”små
kompisar”.

Men Peggy Kleins arbete handlar om mer än bara könssjukdomar. Hon möter
patienter med alla slags hudrelaterade besvär – från hudcancer till eksem
och allergier.

Ibland kan den som drabbas av en sjukdom behöva hjälp med att acceptera
situationen, och få livet att gå vidare.

– Då finns jag där som stöd, säger Peggy Klein.

Hon föddes i Grekland i mitten av 1950-talet och kom till Sverige som
sexåring, när hennes föräldrar blev värvade till arbete i Sverige. Då
väntade såväl jobb som bostad, och för Peggy Klein gick det relativt snabbt
att komma in i det nya landet och språket.

– Jag kände inte något utanförskap på det sättet som många invandrare kan göra
idag.

Men det var inte alltid lätt. Hon minns hur det kändes att först inte behärska
språket och sedan prata med brytning.

– Jag tror att min bakgrund och mina erfarenheter har berikat mig och lärt mig
en del om livet.

Peggy Klein utbildade sig till socionom i Lund i början av 1990-talet,
dessförinnan arbetade hon bland annat som läkarsekreterare. På hudkliniken
har Peggy Klein jobbat i drygt 15 år. Genom att vidareutbilda sig i kognitiv
beteendeterapi (KBT) har hon skaffat sig ett verktyg för att möta patienter
på ett sätt som gör att hon trivs med sitt jobb. För Peggy Klein handlar
KBT-terapin om att möta patienten där han eller hon är.

– Patienten behöver känna sig förstådd och respekterad för att jag ska kunna
nå fram. Det måste även finnas ett genuint intresse från min sida, och en
trygghet i rummet.

Hur gör du för att skapa en sådan trygghet?

– Oj, det är inte lätt att svara på. Det handlar om att lyssna och förstå det
patienten vill säga till mig, inte bara med ord utan även genom
kroppsspråket. Om jag märker att patienten är ledsen så börjar jag där.

Hon möter dagligen patienter som ger uttryck för många olika slags känslor. De
kan vara ledsna eller arga över att ha blivit dia­gnosticerade med en
hudsjukdom, eller över beskedet att de fått en könssjukdom.

– Allt som har med sex att göra kan tyvärr vara väldigt tabu. Många kopplar
könssjukdomar till lösaktigt leverne eller så väcks tanken om otrohet.

Har tabut kring könssjukdomar förändrats under dina år på hudkliniken?

– Jamen, jag tänker att det ändå är 2010 nu, men nej, jag kan inte se någon
förändring där. Tyvärr, säger hon och lutar sig bakåt i fåtöljen.

På en dag kan Peggy Klein möta tio–femton patienter, och då gäller det att
inte glömma bort sig själv och det egna välmåendet.

– Jag kan känna mig tom och helt utpumpad efter en arbetsdag. Hjärngympa med
korsord, långa promenader eller vedklyvning i sommarhuset på Österlen kan då
vara medicinen till återhämtning.

Hon har även gått i egenterapi, och menar att det är ett måste för att göra
ett bra jobb som kurator. Att använda sig själv som verktyg kan vara
slitsamt. Hon läser mycket böcker – just nu en bok om KBT och Per Olov
Enquists ”Ett annat liv”.

Och så odlar hon orkidéer.

– Jag har sådan tur att det räcker att jag går runt och pratar med dem – de
blommar år för år. Och det ger mig ro och förnöjsamhet.

KBT funkar alltså även för orkidéer?

– Ja, så kanske det är, säger Peggy Klein och skrattar.