Ack, Café Finn, som vi har bråkat med dig, och du med oss. Aldrig har vi nått
fram till en överenskommelse eller tagit farväl i ömsesidig lycka och
harmoni. Det enda nöje vi har kunnat finna är just att vi fått lämna
varandra, ingenting dessförinnan har skänkt oss någon glädje.

Så varför återvänder vi då ännu en gång? Jo, för att vi hört talas om annan
regi, om en ny matsedel och en trimmad kock. Om friska krafter och nya tag.

Ingenting av detta märks på inredningen, väggarna är fortfarande tapetserade
med gamla konstutställningsaffischer, färgskalan är lika konstnärsmurrigt
rödvinsmörk och toalettpappershållarna består än av gamla gafflar. Allt är
bohemcharmigt och inbjudande varmt, ett insuttet kulturhak.

Och så är flertalet gäster även den här gången turister från diverse länder,
vilka kommit till Lund för att titta på domkyrka och pittoreska små gränder.
Och som blivit hungriga lagom till konsthallsbesöket. De får läsa från den
engelska menyn.

Mycket är svajigt för delar av personalen så här i början av övertagandet av
en inarbetad krog. Vinlistan är ganska trist och inte riktigt komplett,
eftersom den är på väg att bytas ut, den ena servitören är lätt osäker och
inte så bra på sitt franska uttal, men gör ändå så gott det går. Vi föredrar
den som verkar vara mest chef, av henne får vi klara besked och handfast
hantering.

Till förrätt äter vi en skaldjurscocktail för 89 kronor med bland annat gurka,
en massa lök och mango som sötar upp burkräkor och dito kräftstjärtar. Den
är väl okej, men kunde gott ha fått lite mer omsorg och kärlek vad gäller
råvaruval. Köksskalat är godast.

Grillad halloumi för 85 kronor är inte heller så genomarbetad, tre skivor
hårdgrillad ost har placerats på några olika marinerade, mandolinskivade
grönsaker, varav morötter och sparris märks mest. Man är rätt uttråkad efter
tredje skivan ost.

Sedan tar det sig. Två bitar lamm lindade med serranoskinka för 215 kronor är
inte de möraste vi ätit, men fullt tillräckligt för att vara behagliga. Som
tillbehör serveras mumsigt mjuka ugnsbakade vitlöksklyftor, ett par rostade
palsternacksstavar och en tjock skiva bakpotatis. Likadan som till laxen för
175, en förnämligt bakad bit med smörig känsla och pikant olivsås. Den är
för övrigt det enda som inte är kött bland huvudrätterna.

Efterrättsutbudet är inte stort, men ovanligt fritt från standardutbudet av
diverse gräddpuddingar. Sorbeterna finns i en trio smaker och färger, precis
som tryfflarna. Äppelpajen för 79 kronor är en ganska vanlig, varm paj med
kanelpudrade äppelklyftor och en klick vaniljsmaksatt crème fraîche. Synd
att pajskalet är så fritt från fras bara.

Allt är alltså ännu inte helt korrekt, men med mer inarbetad personal, en
komplett vinlista och lite bättre ordning på en del av rätterna så kan
konsten äntligen få den mat den förtjänar.