"Makabert" och "vidrigt", säger en person Sydsvenskan talat med som har god insyn i vården av mannen.

HYLLIE.
Vad tänkte du första gången du såg hur han bands?

– Det hela var väldigt makabert. Det handlar om en människa som är helt utlämnad.

Du har själv bundit mannen, hur kändes det?

– Det kändes som en kränkning. Även om mannen är van vid det är det lagvidrigt. Det är underförstått tjänstefel att inte göra det. När det gått att fördröja har jag gjort det för att slippa befatta mig med det.

Hur förhöll sig arbetsledningen som nu tar avstånd?

– [Skratt.] Det var väl bra om man äntligen vaknar. Det är synd att det ska behöva gå så långt som till att det ska behöva anmälas. Det är ganska uppenbart om man tittar på individen att det inte finns fog för att bakbinda.

Hur reagerade mannen på bindningen?

– Jag tror att mannen ser det som en trygghet, för det är han van vid. Han hamnade inom omsorgen under en tid när det var tuffare. Han går med armarna bak oavsett om han är bunden eller inte. Sett till det är bindningen ingen katastrof för honom, men det är en principsak vilka övergrepp man får lov att ta till.

Sydsvenskans uppgiftslämnare uppger att mannens kroppshållning vittnar om att han blivit bunden väldigt länge. Enligt en av anmälningarna till Social­styrelsen kan det röra sig om 25 år.

Det gör uppgiftslämnaren upprörd att så många inom vården måste mött mannen utan att agera för att få ett slut på bakbindningen. De självdestruktiva impulserna förklaras som en frustration från den gravt handikappade över att inte kunna meddela sig med omvärlden.

Åsikten är klar: med mer personal skulle mannen inte behöva bindas.

– Men en strumpa är billigare än en assistent.