De var 17 år och flyttade iväg. Hembygden kändes alldeles för trång. Nu har de två gamla vännerna återvänt till sina gamla födelsebyar.

– Då när vi var unga tänkte vi inte ens en gång tanken. Då funderade vi aldrig på att flytta hem igen, berättar Ingela Wendt och Carin Mathiasson.

De två blev kompisar när de hamnade i samma klass på realskolan i Svenljunga. Ingela hade då flyttat till ett rum i Svenljunga. Men Carin kunde ta skolbussen från Övre Hid.

– Vi kände inte varandra. Vi hade väl träffats på gemensamma idrottsdagar i Kindaholm. Men i realskolan blev vi verkligen kompisar.

Vänskap för livet


Den vänskapen har hållit i sig under hela livet och under alla turer som livet skapat. Efter realskolan bar det iväg till jobb, utbildningar och andra bostadsorter. Borås, Göteborg, Lund var flyttmål.

– Vi gifte oss med varsin göteborgare. Och jag hann bli gift tre veckor före Carin, säger Ingela.

– Ja, hon har alltid legat lite före mig. Ingela fick sitt första barn fyra månader före mig och andra barnet ett år innan jag fick min dotter. Och så flyttade hon hem tre år, innan jag också kom hem, säger Carin.

Under alla år har de två hållit kontakten, umgåtts, familjerna har träffats, semestrar har firats tillsammans. De två fanns alltid där för varandra.

Så var det också när Carin ville återvända hem. Hon bodde då i Lund, var utbildad socionom och hade jobbat på stenhårt med att genomföra psykiatrireformen. Så hårt att kroppen och själen satte stopp och hon blev sjukskriven för utbrändhet.

En sommardag ringde Carin till Ingela, som låg i hängmattan med utsikt över Rösarpsjön.

– Vet du vad jag vill, sa Carin.

– Ja, du vill flytta hem, sa Ingela helt självklart.

– Ja, jag vill ha tag i en liten röd stuga nära skogen och landsvägen.

– Det ska jag ordna.

Nästa morgon klockan nio var allt klappat och klart. Carin fick hyra en liten stuga i Hejda på vägen mot Håcksvik. En stuga som är byggd på precis samma sätt som hennes föräldrahem. Så nu sover hon i ett rum som lika gärna kunde varit hennes gamla flickrum.

Det gick fort när Carin bestämde sig. Precis lika snabbt som när Ingela beslutade sig för att flytta hem till Kalv. Hon var då färdigutbildad distriktssköterska och sökte sig mot sina hemtrakter. Idag jobbar hon på mottagningen i Östra Frölunda.

– Jag är enda dottern och ville inte att mitt gamla hem skulle försvinna ifrån mig. Visserligen hade jag hyrt ut det några år. Men jag hade ju ett hus att flytta hem till.

Fikar ihop


Så nu bor Carin och Ingela 17 kilometer ifrån varandra. Numera kan de träffas några gånger i veckan, fika ihop, gå på kurser tillsammans.

– Det känns som vi har slutit våra cirklar. När man blir äldre blir de små, nära värdena viktiga. Närheten till naturen, lugnet, friden hittar vi här, tycker de båda.

– Och jag har en plats här. Det räcker med att jag säger att jag är Jenny och Roberts dotter så är jag godkänd. Och det skapar trygghet, tycker Carin.

Båda två har engagerat sig i hembygden. Ingela ingår i redaktionen för Kalvbladet och arbetar för bygdegårdsföreningen. Carin håller i Östra Frölundas egen tidning Träskoposten och är aktiv i hembygdsföreningen.

– När vi blir gamla ska vi väl sitta på Östrabo och gagga, skrattar de två.