Visa endast rubriker

Söndagskrönika 31 januari 2010

Jag hörde någonstans att en reporters jobb är som en rörmokares – bara att sitta vid telefonen och vänta på läckorna.

Men riktigt så enkelt är det inte. Mycket av jobbet består av att kolla saker som inte ens blir något i tidningen. Som den här veckan till exempel. Jag inledde på måndagen med att åka ut tillsammans med en viltspårare och kontrollera några spår som en husägare misstänkte kunde vara spår efter björn. Visst fog för misstanken fanns, men några tydliga spår visade att det i stället var en stor älg som gått där.

När vi ändå satt i bilen passade vi på att kolla ett tips om lodjursspår också, men det var troligen en hund som hade sprungit där. Varken älgar eller hundar är speciellt sällsynta häromkring, så det blev ingen artikel av det trots att jag och viltspåraren lagt en del tid på att gå ut och kolla spåren.

Men man får i alla fall frisk luft om man jobbar som reporter med en stor del landsbygd i bevakningsområdet. Enligt viltspåraren jag var ute med är det ungefär ett av tio tips som ger till resultat att man kan registrera en säker observation av något av de sällsynta rovdjuren. Det låter misstänkt likt att jobba som reporter...

Jag och kollegerna brukar ibland prata om hur enkelt vårt jobb vore om alla vi sökte svarade första gången vi ringde i stället för att man måste ringa en hel dag för att få en kommentar eller en bekräftelse på en uppgift. Och om alla vi ville träffa hade möjlighet att göra det just då vi ville besöka dem. Evenemang är en annan sak – de inträffar när de inträffar. Men då är det istället så att vissa dagar händer inget alls, medan alla evenemangen ligger på samma dag.

Nu låter det som om jag inte gillade mitt jobb, men det är helt fel. Jag tycker att jobbet har sin charm och osäkerheten är en del av det. Vi lyckas ju trots allt sno ihop en tidning varje dag hur mörkt det än kan ha verkat under förmiddagen och ibland till och med på eftermiddagen. När det verkar som allra lugnast händer något och vi får dra igång alla resurser. Därför har vi lärt oss att aldrig säga ”I dag händer verkligen ingenting”.

Att säga att det är lugnt fungerar som en besvärjelse. Det är just en sådan dag som man förmodligen får jobba som en galning de sista timmarna på dagen eller kvällen för att det plötsligt hänt massor som vi måste kolla upp.