Vi borde ta vara på de gamlas kunskaper medan de finns bland oss.

Den meningen har jag hört flera gånger den senaste veckan av någon anledning.

Ett av tillfällena var, som de närvarande nästan kan gissa, då jag var på sommarkafé på Bollegården i onsdags. Där höll Allan Olsson ett spännande föredrag om Sjuhärads textila historia och sambandet mellan förläggargårdarna i Mark, främst då mor Annas, och det som blev embryot till SKF och så småningom Volvo i Göteborg. Och allt detta skapat med hjälp av alla kvinnor som satt och vävde i torpen i bygden.

Efteråt blev jag stående och pratade med Allan Olsson och en av åhörarna, nämligen Erling Andersson - mer känd som Erling på Hultet. De är båda historieintresserade och har samlat på sig en hel del kunskap om gamla tider, men sade ändå att de ångrade att de inte pratat mer med den äldre generationen och tecknat ner vad de hade att berätta. Allan Olsson funderade mest över varför han inte hade bandat sitt samtal med Sveriges siste dödsdömde man - Anton Nilsson, mer känd som Amaltheamannen, som han träffade då denne var till åren kommen. Tänk vilket tidsdokument det skulle vara. Erling Andersson i sin tur sade att han önskade att han hade lyssnat mer på sin faster som visste allt om alla i generationer tillbaka i hela Bollebygd.

Så är det nog ofta för oss alla. När vi är i 20-årsåldern lyssnar vi visserligen på våra far- och morföräldrar när de berättar om gamla tider, men vi tecknar knappast ner det. Och i 40-årsåldern är man fullt sysselsatt med yrkesliv och familj. När man kommer i 60-årsåldern, däremot, börjar man intressera sig för sin släkts historia. Men då är föräldrarna i 80- eller 90-årsåldern om man har lyckan att fortfarande ha dem kvar. Då är det så dags att börja samla in material till en historik...

Själv har jag visserligen väldigt många år kvar till 60-årsåldern, så jag är väl tidigt ute, men jag har vid några tillfällen suttit och tittat i äldre släktingars fotoalbum och funderat över människorna på bilderna. Men i många fall är informationen redan förlorad. Tänk om man kunde vara så förutseende att man själv noterade i alla fotoalbum när bilden togs, vem som är med och vad det är för händelse. Det skulle i alla fall underlätta för kommande generationer när de börjar undra över sin släkts historia.