Ibland funderar man över märkliga detaljer i nyhetsrapporteringen.

Själva nyheten är en sak, men man hittar någon poäng som oftast inte hamnar i nyhetstexterna. Är det till exempel någon mer än jag som funderat över sammansättningen av det gäng politiker som skrev på samarbetsavtalet mellan Bollebygd, Härryda och Mark häromdagen?

Av de tre kommunstyrelseordförandena och de tre vice kommunstyrelseordförandena är tre kvinnor och tre män. Tre är socialdemokrater och tre är moderater. Jag frågade en av dem vid presentationen av avtalet i Rävlanda i fredags om det kunde vara så att arbetet med ett avtal hade underlättats av partifördelningen i kommunledningarna (könet drog jag inte in i diskussionen) och fick svaret att ”Det är faktiskt inte omöjligt. Vi träffas ju i olika partisammanhang också och känner varandra väl även därifrån.”

De hade alltså lätt att prata med varandra, vilket kan vara viktigare än man tror när man skall skapa något tillsammans.

Jag har ju reflekterat tidigare över hur mycket man blir delaktig och hur mycket man blir en iakttagare som journalist. Nej, jag har inte varit vittne på några fler vigslar sedan sist, men i fredags blev jag faktiskt både delaktig och iakttagare. I min artikel om avtalet kan ni läsa att det har arbetsnamnet BoHäM. Det namnet skapades av kommunalråden vid kaffet efter undertecknandet, med benägen hjälp av BT:s reporter (det krystade uttrycket avser alltså mig). Marks kommunalråd gick med på att bara bidra med en bokstav i namnet på samarbetet, till förmån för att få ett ord som man lätt minns.

Men ingen skall förledas att tro att det är något bohemiskt över samarbetet i övrigt. Det är väl genomtänkt. Det som skulle kunna motivera namnet är möjligen att det uppmuntrar till stor frihet bland tjänstemännen att söka nya vägar till samarbete. Man skall inte vara rädd för att vända på varje sten för, som Annette Eiserman-Wikström uttryckte det, om man vänder på många stenar kan man få lägga tillbaka en del som det bara är gråsuggor under men förr eller senare lyfter man på en som det finns guld under.

En annan sak vi kom in på vid kaffet var politikernas fundering över varför alltid journalister ringer på fredag eftermiddag och min varför alla går hem så tidigt från jobbet på fredagar. Vi kom fram till att i många andra yrken är fredag dagen då man har avslutat veckans arbete och kan ta det lugnt, medan det för journalister ofta är den mest hektiska dagen. Det är då vi inser att vi måste fylla tidningarna ända till måndag.