I dag är det den 10 januari, ungefär en vecka efter den dag då alla nyårslöften brukar brytas.

Just därför gav jag inga nyårslöften, utan hade bara förhoppningar. Ambitionerna har jag redan redogjort för i förra årets sista söndagskrönika. Det handlar framför allt om att fortsätta bjuda på nästan en sida från Bollebygd per dag.

Så har det inte riktigt varit nu under helgerna. Om ni bara visste hur dött det kan vara mellan jul och trettonhelgen i olika verksamheter. Och inte händer det mycket på den kommunala fronten heller. När jag kollade med kommunen så hade de knappt en enda inkommen handling. Men nu blir det vardag igen. Så skönt.

Själv drar jag igång med körsången igen i veckan, så nu blir det ett pusslande för att få ihop jobb och sång igen. Men det trivs jag mycket bättre med än veckor då det inte händer ett dugg. Det är en del spännande på gång sångligt.

De senaste dagarnas sjungande har bjudit på stora kontraster. I måndags var jag och en av mina körer, Living Gospel i Borås, med och körade till Magnus Carlsson och framförde några egna låtar i julkonserten i Gustav Adolfskyrkan. Det var maffigt. Som en motvikt till det så medverkade jag med betydligt mindre Tillfälliga Kören i trettondagens gudstjänst i Olsfors. Det är ett kul koncept, lett av Maria Särnbratt, som går ut på att samlas en gång och öva in några sånger för att sedan framföra dem i gudstjänsten.

I onsdags var det extra roligt eftersom barnen i Olsfors framförde ett julspel. Den som inte har sett några allvarliga barn spela Maria, Josef, herdarna, de vise männen och änglarna missade något. Mindre allvarliga kanske vi vuxna var. Man kan inte låta bli att småle åt de söta barnen när de rider på träåsnor eller iscensätter Jesu födelse genom att dra fram en docka under kläderna. Men budskapet gick fram.

Som avslutning fick jag för första gången sjunga Ja må han leva i en kyrka. Nej, det handlade inte om Jesus, utan om att tjänstgörande präst fyllde år.