Allt barn är med om gör intryck på dem. Lisbeth Pipping växte upp med en utvecklingsstörd mamma och önskar att fler vuxna skulle ingripa då barn far illa.

Vid helgens kvinnofrukost i Bollebygds församlingshem berättade hon om hur hon vid fyra års ålder började ”växa förbi” sin mamma och vid nio års ålder var vuxnare än hon.

- Min mamma var utvecklingsstörd och min pappa alkoholist och jag hade två småsyskon. När han lämnade familjen var det som att jag blev ensamstående mamma med tre barn. Mamma kunde inte ta ansvar.

Ett exempel ur boken Kärlek och stålull är då Lisbeth fått färg på armen och mamma försökte ta bort den med stålull för det stod ju på paketet att den inte rispar om den är blöt.

Redan som liten blev Lisbeth Pipping mamma Margits förtrogna. De satt i soffan på kvällarna och såg på tv. Lisbeth minns hur de såg Hitchcocks film Fåglarna då hon var sex år. I alla normala familjer är det barnen som håller för ögonen när det otäcka kommer och föräldrarna som talar om när de kan titta igen. Men i hennes fall var det tvärtom. Mamma gav henne ingen trygghet.

- Ändå tyckte ingen på socialtjänsten att de skulle omplacera mig och mina systrar för mamma ”gjorde så gott hon kunde”. Barn mår bättre av att familjehemsplaceras än att stanna i ett icke fungerande hem. Kan adopterade barn från Kina bli trygga så måste man kunna flytta barn inom Sverige.

Den allvarligaste kritiken hon ger socialtjänsten är att ingen talade om för henne att hennes mamma var sjuk.

- Det som skadar barn är det de inte vet. Jag insåg då jag var tre år att något var fel, men fick ingen förklaring.

Att hon överlevde tror hon bland annat beror på att det fanns vuxna som såg henne och att hon blev stark av att ta ansvar.