En heldag med bara gospel ägnade sig ett 30-tal körsångare från Sjuhärad åt på lördagen. Det började med gospelfrukost och avslutades med gospelkonsert.

Gospelkörledaren Charlotte Ollward från Örebro och hennes pianist Patric Wermeling hade inbjudits av Maria Särnbratt i Bollebygd att leda dagens övningar.

Till frukosten berättade Charlotte Ollward om sitt eget förhållande till gospelmusiken. Hon föddes nästan in i kören Joybells, som bildades hennes födelseår 1967.

– I början var gospel bara en musikstil som svängde för mig. Man sjöng på engelska och hade fina scenkläder. Då jag var 13 år gick jag själv med i Joybells, lagom till att kören gick över till lovsång på svenska. Jag gillade det men saknade gospelmusikens energi.

En dag hörde hon en låt på radion med Andrae Crouch och kände att hon hittat det hon sökte. Joybells började med mer gospel igen.

Sedan många år arbetar hon med Stockholm Gospel festival.

Charlotte Ollward redde ut de olika genrerna inom gospel: traditional, contemporary samt praise and worship. Just nu är praise and worship inne i USA.

– I afroamerikanska församlingar är gospelmusik en självklarhet. Det är inte bara en musikstil.

Det är terapi att sjunga gospel.

– Livet är inte bara lycka. Det kan vara svart också. Gospel ger en påfyllnad så att man står ut ett tag till.

Sången skall inte vara vacker, utan texten står i fokus. Man skall förmedla något med sin sång. Man rör sig också hela tiden. Det har sitt ursprung i slavtiden då dans var förbjudet, men slavarna markerade frihet genom att ta de steg som inte var förbjudna.

Efter den inledningen fick körsångarna själva pröva på en hel dag. Charlotte Ollward fick alla att ge allt de hade. Hon jobbade med uttrycket och olika sätt att sjunga tonerna.

– Jag pressar er inte för att ni är dåliga och behöver rätta till allt. Jag pressar er för att ni är så bra och jag vill att ni skall lyfta till ännu högre höjder.

Den avslutande konserten fick Bollebygds kyrka att gunga. Publiken var med och både sjöng och klappade händer tillsammans med kören, både då hela storkören sjöng och då hemmagruppen Gospel Harmony hade sina egna nummer.

Och när de gick hem hade de nog fått just det som Charlotte Ollward talade om på morgonen – en påfyllning för att klara vardagen.