- Jag har gjort vanliga saker, som att klippa gräs och leka med mina syskonbarn, säger Hökerumsbördiga Christine Lauri-Plantén.

Hon är lednings- och sambandsofficer på HMS Trossö som ligger i Adenviken utanför Somalias kust. Svenskarna som ingår i insatsen i Adenviken har fått komma hem till Sverige på tio dagars ledighet.

– Alla samtal den sista tiden kretsade runt vad vi skulle göra när vi kom hem, säger Christine.

Hon och de 152 svenskar som ingår i styrkan började sitt jobb i Adenviken den 8 maj. Christine tillbringar i stort sett all tid ombord på fartyg­et.

– Jag jobbar tolv timmar om dygnet, vi går på sex­timmarsskift, till exempel 9-15, ledig 15-21 och så igång igen 21-3 på morgonen.

Hytten på Trossö är hennes hem som hon delar med kollegan Johan. Av de 152 är endast 11 tjejer.

– Det går jättebra, alla är så professionella.

Christine säger att det mesta ombord går efter bestämda rutiner.

– I princip jobbar, sover, äter och tränar man. Fartyget är igång dygnet runt, det är vårt eget lilla samhälle.

Christine tycker om att hålla sig i form och fartyget har ett eget gym. Ibland sitter hon på motionscykeln och ser ut över havet men om det gungar för mycket håller gymmet stängt. Hon själv har klarat sig från både sjösjuka och så kallad ”plåtsjuka”.

– Det kan man drabbas av när man är på mindre utrymmen en längre tid, man får myror i kroppen, blir rastlös och deppig, men jag har klarat mig. Träning motverkar det bra tycker jag.

På fritiden kan hon se på film, spela spel, sitta i mässen och prata. Christine tycker tiden har gått fort och ser fram mot de sista två månaderna.

Insatsen avslutas den 15 september. Då packar man ihop. Nästa svenska grupp kommer ner samma tid nästa år men det finns örlogsfartyg från andra länder kvar.

Väl hemma på basen i Karlskrona blir det först några dagars hemkomstprogram. Där ingår samtal med psykolog, att skriva rapporter och så en festlig avslutning med medalj­utdelning på Stortorget i Karlskrona.

Christine tar sedan tjänstledigt för att studera ett år i Australien. Men hon påpekar att hon är yrkesofficer i grunden, ”det är mitt jobb”.

– Det vi gör i Adenviken är en droppe i havet men nog så viktigt.

Det tycker hon är det bästa med jobbet.

– Just när vi var där blev inget fartyg kapat. Vi lyckades få fram mat till en del människor i alla fall. Det känns som om man har gjort något.

Med sig från Sverige kommer hon att ha sin enda last, smågodis, helst saltlakrits.