På söndag åker IF Olsfors tjejlag till Madrid för att, som första svenska tjejlag, delta i en fotbollsturnering där de bland annat möter Real Madrid och två amerikanska lag.

BT träffade tjejerna i samband med träningslägret i Olsfors inför turneringen. Onsdag–torsdag har de kört för fullt efter drygt två veckors sommaruppehåll.

– Men de har inte latat sig under uppehållet, säger Tony Wilhelmsson, som tränar laget tillsammans med Tony Andersson och Martin Backlund. De har haft i uppgift att köra flera löppass för att vänja sig vid att prestera i värmen.

Laget består av tjejer födda 1991–1994. Två är födda 1991 och för gamla för turneringen, men de 15 övriga åker tillsammans med sina tre ledare.

Mikaela Karlsson kom till IF Olsfors i januari efter att ha spelat i Sandared och Sjömarken. Hon missar Madrid på grund av sin ålder, men är med när laget går upp och blir damlag nästa år.

– Jag kände mig välkommen från första stund, säger hon. Och ändå kände jag inte en enda av de andra tjejerna när jag började.

Det är lite sårbart att bara ha 15 spelare med till turneringen.

– Vi får hoppas att alla håller, säger Tony Wilhelmsson. Vi har laddat med vätska, ersättningar och ett helt batteri med sjukvårdsutrustning.

Han är imponerad av tjejernas hängivenhet. För att tjäna ihop till Madridresan har de pantat burkar, städat vid tillställningar i Eriksdalsparken och jobbat på tumstocksfabriken.

Laget har vana vid stora cuper. De har spelat ihop i tio år och inledde med att vinna Baik-cupen 2003. Sedan följde Sommarland cup 2005 och 2006 där de blev trea respektive etta. De har även haft framgångar i Norge och i Gothia Cup. 2008 vann de Göteborgsserien.

– Vi hade aldrig nått så här långt utan våra ledare, säger lagkaptenen Johanna Hjalmarsson. De lägger hela sin själ i laget. De ägnar timmar åt oss och lagar till och med mat. På vinterträningarna stannar de kvar och kokar korv.

Målet med turneringen i Madrid är förstås att vinna, men inte bara det.

– Vi åker inte bara för att spela, utan även för gemenskapen i laget, säger Emelie Pettersson. Vi är en stor grupp, men alla känner alla och vi respekterar varandra.