Snart är man tvungen att ta fram den, tvätta av den, skrapa bort eventuella beläggningar, tända och lägga på filén. Jag talar om grillen.

Bara tanken­ får mig att svettas ymnigt och hoppas på att det vatten som samlats i vår grill (som jag medvetet låtit stå framme under vintern) ska ha orsakat stora rosthål i botten så att vi kan kasta eländet på tippen. Sedan hoppas jag att askmolnet från Island gjort att det inte gått att importera några grillar i år, vilket kommer att betyda att man slipper grilla om nu inte makens stenåldersreflexer vaknar till liv och han kräver att vi ska plocka grenar och göra en eld för att kunna tillaga vår föda.

Hur kan man frivilligt krångla till livet på detta bisarra vis? Det är alltid likadant; när man ska grilla handlar man allt utom kolet, som man glömt anteckna på inköpslistan. Väl hemma igen kommer man på att man glömt köpa kol och får åka till tre olika affärer innan man får tag i en påse, som alltid innehåller fel sort, alltså kolbitar i stället för briketter. Dessutom har man nu sumpat hela middagen eftersom man inte kunnat tända grillen i tid vilket betyder att potatis­gratängen kommer att bli klar två timmar innan det går att lägga på köttet.

Då grillen äntligen tänts tar det evigheter innan man inser att man lagt i för lite kol och att det möjligen går att grilla en (1) karréskiva på den mikroskopiska yta som är tillräckligt varm innan glöden med ett pysande slocknar.

När man gett upp, och stekt köttet i stekpanna på spisen närmar sig klockan midnatt och gästernas förbeställda taxi har redan kommit, varvid man lovar sig själv att aldrig grilla mer, ett löfte som blir än mer uttalat nästa dag då man ser att det regnat under natten vilket gjort att kolet i grillen förvandlats till en ävja som man dessutom spiller på sig själv när man försöker bära grillen till högen man har bakom utedasset vid stugan.

Och kom inte och säg att man kan köpa en gasolgrill. Jag ser redan framför min inre blick hur man irrar runt i halva länet för att försöka få tag i en ny gasoltub tio minuter innan förrätten ska serveras. Dessutom verkar ju en gasolgrill kosta lika mycket som hela Mona Sahlins mascarakonto för ett år, alltså ett femsiffrigt belopp.

Tyvärr kommer jag troligen inte att kunna protestera­ när maken kräver att vi för sjuttonde året i rad ska köpa en ny grill. Jag har nämligen tappat rösten. Detta föranleder mina barn att ligga och vrida sig av skratt på golvet när jag ska ge order om att plocka bort tallriken/städa upp/sluta sitta vid datorn eller allmänt bete sig som normala människor.

Det som är kvar av min röst låter nämligen som en blandning av Marge i Simpsons och en prostituerad som intervjuas i Rapport, försedd med röstförvrängare.­ Lika bra att gå och lägga sig med en god bok medan barnen­ sakta förvandlar huset till en soptipp – och gud förbjude – maken börjar borsta av grillen.