En del är så kinkiga med klädkoder. Jag är gift med en av dem. Inte med en klädkod alltså, utan med en som är kinkig.

I åratal har maken, som är deltidsbrandman, klagat på att han inte vet var han göra av sin sökare. Själva apparaten omges av ett läderfodral som man ska trä på sitt bälte, men om man som maken aldrig använder bälte blir det problem. Ständigt riskerar denne hjälte att glömma sökaren i olika jackfickor och därmed gå miste om chansen att rädda världen.

När jag presenterade min lösning upplevde jag en lycka som inte ens den person som uppfann hjulet kan ha känt. Jag hämtade en gammal bh i garderoben, höll fram den mot maken och tipsade om att han under vaktveckorna kunde ha på sig den och ha larmmojängen i ena kupan. Själv tillämpar jag denna förvaring när jag går långpromenader och vill lyssna på mobilens radio men inte har fickor på promenadkläderna. För mitt inre såg jag dels en nöjd make och dels de många miljoner kronor jag skulle tjäna på denna idé bara jag kom åt att ringa Patentverket eller vad det heter numera.

Maken såg ut som om jag berättat att Björn Ranelid skulle flytta hem till oss. Askgrå i ansiktet beskrev han den reaktion han var säker på att han skulle få från övriga brandmän i omklädningsrummet om han skulle anamma förslaget. Mobbing, uppsägning från räddningstjänsten och ett evigt dåligt rykte var bara några av de effekter han förutspådde.

Förvånad över detta koketteri, undrade jag varför det är så noga med hur man ser ut under, när man som han kan inhandla de mest häpnadsväckande ytterplagg. Jag tänker närmast på den solhatt han nyligen investerade i när vi besökte Egypten.

Vi befann oss på bussresa genom öknen och stannade vid ett café, där det samlats en del försäljare som erbjöd turisterna olika varor. I ett obevakat ögonblick försvann maken och väl på bussen igen hade han med sig vad som vid första anblicken såg ut som en vit lampskärm med fransar nertill. Det visade sig vara en solhatt, som han kallade en fin souvenir från Luxor, dit vi åkt från turistorten Hurghada.

När jag skrattat färdigt lyckades jag fokusera tillräckligt mycket för att se vad det stod på hatten. Den var dekorerad med något som liknade hieroglyfer, samt texten "Kairo".

När jag påpekade att Kairo låg 80 mil åt andra hållet, samt att vi inte varit där och inte heller skulle dit, anklagade han mig för att vara kinkig och ogin. Jag försökte förtydliga genom att säga att hans inköp var likvärdigt med att köpa en turisthatt med texten Sundsvall om man turistar i Karlskrona. Och en ful hatt dessutom.

Svaret blev en drapa om mina egna idéer angående BH för brandmän.

Och därmed står det klart; en del är så kinkiga med klädkoder.

Glad lördag!