Jag är så rädd för Simon och Tomas, inredarna på tv, ni vet. Jag drömmer mardrömmar om att de plötsligt står i hallen och säger att vår lägenhet nominerats till Sveriges fulaste hem.

I släptåg har de ett tv-team och sina vedervärdiga hundar, som genast blir svårt bitna i strupen av vår Jack Russelterrier vilket gör inredarna aggressiva som en politiker i valtider som inte fått vara med i media på en vecka. I denna sinnesstämning börjar de två herrarna i min mardröm gå runt och titta.

– Look, there they have a fruktansvärd träskulptur, säger Simon, den engelska delen av inredarparet och pekar upp på bokskåpet som vanpryds av den decimeterstora brandhjälm utsågad i träfaner, med numret 26 tryckt på framsidan, som maken fick i julklapp av räddningstjänsten för sådär 15 år sedan. Just den inredningsdetaljen tillhör det vi bråkat mest om genom åren och trots att jag regelbundet ”välter” ner den bakom hyllan lyckas maken alltid snoka upp den och placera den rakt i blickfånget så jag skäms ögonen ur mig när vi har gäster. Jag har till och med gömt denna tragiska träfigur i frysen en gång, men även där fann maken den och bar segervisst tillbaka den till vad han anser vara dess plats. Jag vågar inte kasta den eftersom jag troligen omedelbart skulle bli ensamstående med tre barn och vem ska då gå ut med soporna?

I mardrömmen fortsätter Simon och Tomas genom lägenheten med bistra miner och stannar vid olika möbler där de suckande skakar på sina stylade frisyrer.

– Here is one of the most fulaste möbler jag nånsin have seen, mal Simon och byter Tomas ut vår kantstötta kökssoffa mot något vitt schabrak som vår hund genast hoppar upp i med tassar direkt från närmaste lerpöl samt blodet från de dödade hundarna.

Inredarparet fnyser åt vår hudfärgade halltapet och tvingar mig att tapetsera om, något som för mig är ungefär lika enkelt som att bygga en kärnreaktor. Samtidigt kastar de ut keramiktavlan som föreställer mig själv och som jag fått av en kreativ väninna en födelsedag, och ersätter den med någon modern minimalistisk bild av ett grässtrå.

När de ändå står på balkongen och slänger ut grejor kastar de sig på golvet och vrider sig av skratt åt den ljusbåge maken svetsade ihop en gång när jag klagade på att han aldrig deltar i julpyntandet, och som borde plockats ner i januari men som sitter kvar trots att det snart är Kristi Himmelsfärdsdag.

Våra dammiga krukväxter som inte vattnats sedan vi hade en socialdemokratisk regering slår Simon och Tomas ner med välriktade karateslag och ersätter dem med svårskötta palmer som vissnar ner redan innan jag vaknat ur drömmen.

Totalt förnedrad försöker jag förklara att de måste tänka på att jag är van vid ännu värre förhållanden, som när jag bodde på Söder i Stockholm för 25 år sedan. Då hade jag duschkabin i sovrummet och ett hål i väggen till köket där slangen som ledde vattnet till kabinen trätts in och kopplats på ett rör vid diskbänken. Men Simon och Tomas bara fortsätter håna mig och kameramannen filmar allt.

För att blidka dem tar jag då ner fanérbrandkårshjälmen från hyllan, bryter den i två delar och kastar den i ett hörn.

Det glimmar till i Simons ögon.

– Oh my dear, now är ditt hem mycket more nice. Det looks like an expensive konstinstallation, säger han och pekar på flisorna av brandhjälmen.

Det första jag gör när jag vaknar är att kolla om någon burit ner soppåsen från i går.

Puh, den är borta.

Så skönt att det bara var en dröm. Igen.