Arne Larsson i Oskarshamn längtar ut. Det är 14 månader sedan han sist var utanför dörren.
– Jag vill, men kroppen vill inte, säger han.

Arne Larsson bor i Oskarshamn. Han är beroende av hemtjänst för att få sitt liv att fungera. Tre gånger om dagen kommer personal för att hjälpa honom med det han behöver. Tiden däremellan är han ensam.
Det är lika bra att vi säger det med en gång; Arne Larsson tycker om sin hemtjänstpersonal.
– De är jättebra, säger han och tillägger - verkligen jättebra.
– Men de har så bråttom, säger han.
Vi sitter vid bordet i hans vardagsrum i lägenheten där han och hans numera bortgångna hustru bott sedan 1954.
Tidsfördrivet för honom är att sitta vid fönstret och titta på folk. Lösa korsord och lyssna på radio. Kvällarna ägnar han åt teven.
Ute har han inte varit på 14 månader och den gången handlade det om en nio dagar lång sjukhusvistelse, innan han åter kom tillbaka till sin lägenhet.
Tre gånger om dagen får han besök av hemtjänsten. Han får hjälp med mat, med veckans dusch, med alla de praktiska bestyr han behöver. Och han är så tacksam för det, men önskar ett lite lugnare tempo från hemtjänstens sida.
– Jag förstår att personalen är jagade av sin ledning. De ska logga in och logga ut och det händer att de säger att de är lite efter i schemat och ber mig torka upp på golvet efter duschen, säger han.– Och det kan jag väl göra, men det är svårt för mig.
Att inte komma utomhus är svårt. Med hemtjänstens hjälp skulle han kunna komma ut. Men Arne känner att det är svårt att be om hjälp till utevistelse. Han har en balkong men dit kommer han inte heller eftersom den ligger lägre än balkongdörren, och det steget är för stort att ta.
Sommaren som gick tillbringade Arne i sin lägenhet, tittande ut genom fönstret och var stundtals full av längtan att komma ut. Han har en stol vid köksfönstret och följer livet därute därifrån. Han har koll på änder och svanar och bussar och bilar och besökare till kiosken på andra sidan gatan. Men har inte själv varit där på länge.