Det är faktiskt inte någon vidare intellektuell utmaning att gå på en Status Quo-konsert. Nej då, det är inte hjärndött eller så, men det handlar liksom inte om några komplexa kompositioner eller tvetydig lyrik.

Status Quo handlar om hjärta, instinkt och taktfast boogiesväng som sätter fart på dansnerven och luftgitarr-armarna. Svårare än så behöver inte bra rockmusik vara. Särskilt inte när de som levererar den gör det utan att skämmas en enda sekund. Att se ett av rockhistoriens mest albumsäljande band i ett cirkustält på en grusparkering i Oskarshamn är aningen absurt. Samtidigt blir det väldigt slående hur mycket Status Quo älskar rockmusik och sin publik utan att värdera vad som är en hedersam spelplats eller inte. Vill ett gäng sommarberusade smålänningar ha en supertajt rockkonsert är det precis vad de ska få.



Visst blir det lite jämntjockt på sina ställen, men har man spelat i över 40 år vet man hur man skapar nyanser i en 90 minuter lång spelning; med munspel, publikkontakt, trumsolo och varierade arrangemang. Dessutom är Francis Rossi, numera utan hästsvans, en underhållare av rang och hans olivgröna Fender Telecaster får vara med om både det ena och det andra samtidigt som han bjuder på charmant mimik. Rick Partiff inleder dock något svajigt och är den svaga länken i början av konserten. Men efter en dryg halvtimme accelerar även han och alla misstänkta trötthetstecken är som bortblåsta. Temperaturen i tältet stiger och publiken är med på noterna. Det applåderas, spontandansas och spelas luftgitarrsolon.



Och när Status Quo i slutet av konserten fyrar av låtar som Whatever you want, Rockin' all over the world och Down Down känns det som att tältet ska lyfta från grusparkeringen.

Det är spelglädje, okonstlat, gubbigt och lite fyrkantigt. Men ibland är det just vad bra rockmusik handlar om och precis vad som behövs för att glömma bort att semestern är slut på måndag.



Fotnot: Det sms-framröstade förbandet Frontback, numera från Växjö men med rötter i Grönskåra utanför Högsby, gjorde ett starkt intryck. De kändes som mönsterelever i Jack Blacks School of Rock när de spelade sin egen musik influerat av de allra mest ädla rockgrupper som AC/DC, Kiss och Guns n' Roses. De lyckades med bedriften att locka folk från öltältet till att komma till scenen och lyssna. Det är ett betyg gott nog.