Det var en ren slump att Lars mamma fick veta att sonen var död. Och det tog mer än två veckor innan barnen underrättades.

Barometern beskrev Lars öde i en artikel i mitten av december 2008. Lars var hemlös och alkoholiserad. I slutet av förra året flyttade han till ett av behandlingshemmen i kommunen. Men han blev sjuk, hamnade på sjukhuset och avled den 25 februari.

Den 10 mars ringde telefonen hemma hos Lars mor och personen på andra sidan ledningen ville veta när begravningen skulle hållas och vart blommorna skulle skickas. Det blev en chock för hela familjen, som bor i mellersta delen av landet.

– Först då blev vi anhöriga informerade, säger Lars svägerska som är taleskvinna för familjen.

Även barnen blev underrättade av en bekant till Lars av en slump. Då hade mer än två veckor passerat efter faderns död och barnen var ovetande om dödsfallet.

Genom efterforskningar fick släktingarna reda på vilket behandlingshem Lars bott på den sista tiden och svägerskan ringde upp. Där fick hon också ett namn på en kontaktperson i Kalmar. Frågorna var många. Var fanns kroppen nu? Varför hade han dött? Varför hade de inget fått veta?

– Den förklaring vi fick var att brev sänts till Lars barn den 9 mars. Kontaktkvinnan var väldigt vänlig. Men barnen har inte kontaktat oss angående dödsbudet. Det vi reagerar på är varför det inte går ut något brev till andra släktingar än barnen. Varför underättades inte syskon eller föräldrar? Det har gått en lång tid utan att vi fått veta något, säger svägerskan.

Nu har släktingarna tagit hem kroppen och begravningen ska hållas i Lars hembygd.

Eva Fransson är den på Kalmars socialförvaltning som har haft hand om informationen. Hon förklarar varför släktingarna inte informerats.

– Vi kontaktar alltid de närmaste dödsbodelägarna och i det här fallet var det barnen. Jag hade inte kunna skriva till dem tidigare än jag gjorde eftersom jag inte visste något förrän de hörde av sig från bårhuset att ingen anhörig hört av sig. Då ringde jag till folkbokföringen. Vad jag har förstått hade Lars avlidit på sjukhuset och hade inte uppgivit någon anhörig i formuläret som de gav honom där, säger Eva Fransson.

Att kontakta fler släktingar än de som ärver är inte praxis även om det blev olyckligt i det aktuella fallet.

– Det ligger på barnen att informera vidare. Om det inte finns några barn tar det ännu längre tid att få fram information om släktingar, för då vänder vi oss till Landsarkivet i Vadstena.