Det är 2010 nu.

Men fortfarande surfar gubbarna i Beach Boys omkring med sin halvlögn till band utan bröderna Wilson och lockar stora publikmassor var dom än dyker upp.

Nostalgi säljer.

Det går att krama ut mer stålar ur det gamla konceptet.

Den här helt ofattbart vackra sommarlördagen är det Målilla som drabbas av folkfesten Beach Boys.

Som egentligen börjar redan med Sven-Ingvars ett par timmar tidigare och som egentligen är väldigt mycket bättre än Beach Boys.

Men det vill du förmodligen inte höra och ännu mindre läsa om här och nu.

Vi sparar det.

Vi är ju här för Mike Loves och Bruce Johnstons skull. Dom enda två som finns kvar i bandet sen 1960-talet. Mike Love är något så unikt som en originalmedlem. Det är förstås speciellt.

Men de har inte blivit yngre. Rösterna har tagit lite stryk, särskilt Bruce Johnstons, och det är resten av bandet som får stå för dom svårare bravurnumren när det gäller sången. Vilket de gör alldeles utmärkt.

Men vilken tid det tar för dem att få nån fart på spelningen.

Visst. Little Honda ligger tidigt och den är fet och mustig men annars lotsar de oss igenom en trög, ojämn och intetsägande inledning.

Alla vill ju ha hitsen. Jag vill ha hitsen.

Det känns som att de krånglar till det lite för sig. Det blir onödigt tempofattigt, låt vara att en och annan godbit ligger strategiskt utplacerad i det halvsega utbudet och att Mike Love snackar lite publikfriande. Men låtar som Wendy känns tunna och svackorna är iögonfallande.

Jag är på väg att ledsna.

Så växlar de utan förvarning tempo.

Halvvägs in i spelningen stegras intensiteten dramatiskt och plötsligt radar de upp en brutal hitparad få andra band kommer i närheten av.

Little deuce coupe, I get around, God only knows.

Sen leker dom lite med Good vibrations och gör en underbar Then I kissed her och ser väldigt unga ut när dom sjunger om tjejerna i California girls.

Wouldn’t it be nice, Help Rhonda, In my room, Barbara Ann och givetvis Surfin’ U.S.A.

Och tack snälla, snälla för Sloop John B.

Min personliga favorit. En fullkomligt fantastisk låt.

Och banne mig om inte Mike Love och Bruce Johnston dansar en lustig dans tillsammans, liksom för att visa att de inte är ett dugg för gamla för att hålla på med det här.

Nå.

De må vara Beach Boys men utan sina förmodligen handplockade och fantastiska musiker runt sig vore spelningen ett skämt.

Det är de som gör det tunga jobbet att få Beach Boys att låta Som Beach Boys.

Otroligt nog funkar det fortfarande 2010.

Men när de hotar med Kokomo som första extranummer vänder jag ryggen till och går direkt.

Där går gränsen.

Där biter ingen nostalgi.

Där finns ingen nåd.

Men det gör inget. Jag lämnar G&B Arena med ett nöjt leende på läpparna och jag inbillar mig att många gör det samma.

Vi fick vad vi ville ha. Hitsen.