Vildsvinen ställer till det för många lantbrukare så här års. LRF och Jägareförbundet är överens om att ett samarbete måste till på lokal nivå. Men i praktiken är också det enda man är överens om.

Spannmålen är mjölkmogen hos kommunens lantbrukare och med den kommer hungriga vildsvin som ställer till stora problem.

På nationell nivå har LRF, Polisen, Jägareförbundet, Svenska kennelklubben och Sveriges jordägareförbund tillsammans sammanställt riktlinjer för samarbete kring vildsvinsförvaltning. Men på lokal nivå har försöken till samarbete inte gett något resultat. Smålandsposten stämde därför träff med Martin Wikerstål, ordförande i Alvesta jaktvårdskrets, och Karl-Eric Johansson, lantbrukare och tidigare medlem i den lokala vildsvinsgruppen, för att få svar på varför samarbetet inte fungerar.

– Grundproblemet är att man inte kunnat samarbeta över stora områden, säger Martin Wikerstål.

Det är något som behövs då vildsvinen är ett vilt som likt älgen rör sig över stora områden.

– Nyckeln ligger hos markägarna, de äger både marken och jakträtten, säger Martin Wikerstål.

Karl-Eric Johansson känner igen samarbetsproblemen markägare emellan från sitt eget område.

– Vi har försökt att organisera jakten, men så finns det markägare som inte är intresserade av gemensamhetsjakt, säger han.

– Det finns jägare som är egoistiska och lockar grisarna till sin mark för sin jakt.

Här kommer också en känslig fråga upp – åtlar. Åtlar är foderstationer som används i jakt för att locka till sig vildsvinen för att sedan skjuta dem. Men enligt Karl-Eric Johansson blir det allt vanligare att man använder det som regelrätt utfodring av djuren.

– Jag blev förskräckt när jag åkte skidor genom markerna i vintras, det var åtlar överallt.

– Samtidigt är åtelplatser det bästa sättet att jaga, men då måste de hållas efter, säger Martin Wikerstål.

Den stora stötestenen när jägare och lantbrukare försöker dra upp nya riktlinjer har annars varit vad som är en acceptabel nivå på vildsvinsstammen. Något som försvåras ytterligare av att vildsvinsstammen är väldigt svår att uppskatta.

– Sanningen är att ingen vet hur stor den är, säger Martin Wikerstål.

Båda två efterlyser förändringar i lagen. Som det är nu räknas vildsvinen som ett småvilt och jägare behöver därför inte anmäla skjutna djur.

Karl-Eric har själv ingen spannmål på sin gård med drabbas ändå av grisarnas framfart.

– För en lantbrukare finns det inga fördelar med vildsvinen.

– De bökar i vallarna och sen har jag elstängsel som de springer rakt in i och förstör.

Efter att ha startat upp den lokala vildsvinsgruppen för ett drygt år sen har nu Karl-Eric Johansson dragit sig ur det arbetet. I stället hoppas både han och Martin Wikerstål nu på en nystart till hösten.

– En nystart med nytt folk behövs, inga extremer från båda sidor, säger Karl Eric Johansson.

– Ibland har vi kanske fokuserat på fel frågor. Det finns goda exempel, det gäller att lyfta fram dem, tycker Martin Wikerstål.