Det är dans på Växjös gator, Vilhelm Moberg inviger, Alva Myrdal håller tal och Max von Sydow kommer på bal. Drygt 40 år efter bildandet av Emigrantinstitutet är läget för den stolta institutionen annorlunda. Kassan är tom, personalen uppsagd och fastigheten Utvandrarnas hus till salu. Vad var det som hände?

Solen skiner. Det är den elfte september 1965. En folkhop på flera hundra personer står utanför det nybyggda biblioteket i Växjö. En av dem är Vilhelm Moberg, författaren som sex år tidigare avslutat sin romansvit om Karl Oskar och Kristina från Ljuder, paret som fick bli representanter för den dryga miljon svenskar som utvandrade från Sverige för att söka lyckan i Nordamerika.
Den nytillträdde landshövdingen Gunnar Helén kallar in folksamlingen till biblioteket. I Smålandsrummet är det varmt och trångt. Vilhelm Moberg håller föredrag, Gunnar Helén förklarar Emigrantinstitutet grundat. Målet är att befordra kunskaper om den svenska utvandringen och att främja forskning på olika nivåer i utvandringens historia.
Det är Helén som har tagit initiativet och som stiftar institutet. Hela sommaren har han lett insamlingar och uppmärksamheten har varit stor. Den största bidragsgivaren är en "okänd givare från Algutsboda", det vill säga Vilhelm Moberg själv.
Det hela genomsyras av fest och stolthet. Staden har firat med dans för folket både på Stortorget och Båtsmanstorget. Åtta orkestrar spelade. Det var så trångt att man knappt fick plats att dansa.
I lilla Växjö grundas här något världsunikt, något som lutar sig mot såväl finkultur och forskning som mot folket – nästan alla har en koppling till den stora utvandringen.
****
Emigrantinstitutet är litet till en början. Man har en föreståndartjänst, bekostad av landstinget, men letar efter ett lämpligt Utvandrarnas hus. Lösningen blir när kommunens starke man, Georg Lücklig, säger "vi bygger" och skänker tomten Morgongåvan 1 i museiparken. I augusti 1968 invigs tegelhuset av Alva Myrdal, och Vilhelm Moberg är på plats även nu. Med sig har han en koffert, till brädden fylld med allt källmaterialet till utvandrarsviten. Emigrantinstitutet får det som gåva.
De första tio åren växer institutet sakta men säkert. Till Utvandrarnas hus kommer släktforskare och nyfikna för att ta del av utställningarna. Det blir ett viktigt turistmål i Växjö. Arkivet byggs ut och det produceras böcker och avhandlingar. Institutet låter höra om sig i forskarvärlden, både i Sverige och utomlands.
***
I juni 2010 är läget annorlunda. Utvandrarnas hus har begränsade öppettider och forskaravdelningen är helt stängd. Anslagen från kommun och landsting är indragna sedan nästan två år. Landshövdingen, Växjö kommun och landstinget har avsagt sig platser i Svenska Emigrantinstitutets styrelse. Ekonomin är körd i botten. Personalen har sagts upp. För att få loss pengar säljer man inventarier – som de parkbänkar man fått i gåva och brukar användas på nationaldagen.
Byggnaden, Utvandrarnas hus självt, är ute till försäljning.
Hur kunde det bli så här?
Hur kunde det gå från stolta ord och förhoppningar, från Växjös kanske mest kända turistmål med renommé i forskarvärlden, till att närma sig ruinens brant?
Frågar man politikerna är det enkelt:
– Vi tröttnade på att stoppa in pengar i ett hål, säger kommunalrådet Bo Frank (m).
***
Landstinget Kronoberg och Växjö kommun har varit de i särklass största bidragsgivarna till Emigrantinstitutet. De senaste åren har de gemensamt gett cirka två miljoner kronor årligen. Uppskattningsvis handlar det om mellan 50 och 80 miljoner kronor i bidrag sedan Emigrantinstitutet bildades.
Men politikerna var inte nöjda med vad de fick ut av pengarna. Under åtminstone hela 2000-talet har man påtalat för såväl Emigrantinstitutet som Smålands museum att man vill att de två institutionerna ska närma sig varandra. Att de ska hitta gemensamma lösningar som kan göra de båda verksamheterna mer kostnadseffektiva, för att använda byråkratsvenska.
Politikerna har också tyckt att institutionerna måste förnya sig, vara mer utåtriktade och locka till sig en större publik.
– Men inget hände. Vi väntade och väntade och väntade. Till slut tröttnade vi, säger Bo Frank som varit drivande i frågan.
Resultatet blev att landstinget och kommunen bildade aktiebolaget Kulturparken Småland i slutet av 2008. De bidrag som tidigare gått till Emigrantinstitutet, Smålands museum och Kronobergsarkivet gick nu direkt till bolaget. Bolaget skulle i sin tur fördela bidragen till institutionerna. Om institutionerna visat sig villiga att ingå ett samverkansavtal med Kulturparken vill säga.
Kronobergsarkivet gick mer eller mindre omedelbart med och är numera en del av Kulturparken. Smålands museum var mer avvaktande, men accepterade till slut villkoren även om man inte ännu är en del av bolaget på samma sätt som Kronobergsarkivet.
Emigrantinstitutet däremot sade nej. Väl medvetna om att det innebar att man skulle stå utan det årliga stödet på två miljoner.
– Att bilda Kulturparken var det enda sättet för oss att gjuta liv i institutionerna. Och Kulturparken har gjort ett fantastiskt arbete. Det har hänt massor spännande i parken och Smålands museum har ökat sina publiksiffror markant, säger Bo Frank, och fortsätter:
– Men på Emigrantinstitutet har det inte varit någon som helst förnyelse de senaste tio åren.
Beslutet att bilda Kulturparken AB med uppdraget att ta över driften av kulturinstitutionernas verksamheter är fattat i politisk enighet. Liksom att strypa bidragen till institutionerna så länge de ställer sig utanför en samverkan med Kulturparken.
"Det finns ingen partipolitisk dimension i det här", låter det från politiskt håll.
– I de flesta andra verksamheter har de som betalar något att säga till om, men så har det inte varit i Emigrantinstitutet. Det håller inte, säger Gunnar Storbjörk (s) som liksom Bo Frank sitter med i den politiska styrgrupp som har tillsattas för att hålla koll på utvecklingen kring Kulturparken.
Att det skulle gå så långt som det nu har gjort, att Emigrantinstitutet vägrar samarbete och istället offrar såväl sin personal som sitt hus, hade politikerna nog inte räknat med. Konsekvenserna om det otänkbara skulle hända – att Emigrantinstitutets verksamhet försvinner från Växjö – verkar man knappast våga tänka på.
– Jag hoppas verkligen att verksamheten ska kunna bevaras och utvecklas. Hoppet är det sista som överger en, säger Gunnar Storbjörk.
– Vi har inte facit ännu, säger Bo Frank.
***
Om politikernas bild av Emigrantinstitutet är den av en institution som har stagnerat och som inte lyssnar på bidragsgivarnas önskemål om samarbete och förnyelse, är Emigrantinstitutets bild en delvis annan.
– Vi hade gärna sett ett samarbete på ett antal punkter, där Kulturparken kunde ta över strategiska funktioner. Men vi var inte beredda att överge kontrollen över kärnverksamheten, säger institutets styrelseordförande, Harald Runblom, professor emeritus i historia vid Uppsala universitet.
Med kärnverksamhet menar han forskningen och förvaltningen av Emigrantinstitutets arkiv och bibliotek. I de förhandlingar som förts med Kulturparken har ett förslag till samverkansavtal tagits fram. Där står att Emigrantinstitutets personal ska övertas av Kulturparken och att Emigrantinstitutets samlingar (arkiv och bibliotek) kvarstår i Emigrantinstitutets ägo, men att Kulturparken övertar ansvaret att vårda och förvalta dem.
– Vi vill ha kvar föreståndare, arkivarie och bibliotekarie. Jag kan inte medverka till något annat, säger Harald Runblom.
Därför sa Emigrantinstitutet nej. Man vill inte bli en "arkivdepå under Smålands museum". Ska institutets stolta historia ta slut på det viset, då säger man hellre nej och riskerar allt.
Ett resonemang som företrädarna för Kulturparken är mycket förvånade över. Under ett års tid har de på en rad olika sätt försökt möta Emigrantinstitutet för att tillsammans hitta en lösning. Bland annat har personalen vid de tre institutionerna Smålands museum, Emigrantinstitutet och Kronobergsarkivet under hösten arbetat fram en gemensam verksamhetsidé och förslag till organisation.
– Det har känts positivt och det upplever jag även att personalen har tyckt, säger Erica Månsson, vd för Kulturparken och sedan årsskiftet även chef för Smålands museum.
Tillsammans med Kulturparkens styrelseordförande, Peter Norrman (m), har hon skött de formella förhandlingarna med Emigrantinstitutet. Även det i "god anda", enligt Månsson och Norrman. Så god att de i mars trodde att de äntligen nått målet: att tillsammans med Emigrantinstitutet kunna skriva under samverkansavtalet.
Men då backade plötsligt institutet.
– För oss är det en gåta varför man plötsligt drog sig ur, säger Peter Norrman.
Den ständigt återkommande förklaringen – att Emigrantinstitutet är rädda att förlora sin självständighet – har han svårt att förstå.
– Den forskningsrelaterade verksamheten kommer fortfarande att bedrivas av stiftelsen.
– Vi tar över driften av verksamheten och koncentrera oss på att utveckla framför allt den publika verksamheten, utställningarna, öppethållande, personalbemanning, receptionsarbete och arrangemang av olika slag, säger han.
Från Kulturparkens sida är man övertygad om att det kan komma mycket gott ur en samordning av institutionerna. På Smålands museum finns kompetens som kan komma Emigrantinstitutet till del, inte minst kring utställningsverksamheten, och vice versa.
– I det föreslagna avtalet görs det ju också tydligt att Emigrantinstitutet ska bedrivas enligt stiftelsestadgarna, konstaterar Peter Norrman.
– Vi har också tillmötesgått deras krav på punkt efter punkt. Jag har faktiskt svårt att se vad mer vi skulle kunna göra, säger Erica Månsson.
Från Emigrantinstitutets horisont finns det dock fler saker som oroar om man ingår ett avtal med Kulturparken. Det regionala kontra det nationella perspektivet är en sådan. Kulturparken har Kronoberg som fokus, medan Emigrantinstitutet säger sig ha ett nationellt och internationellt uppdrag.
Låsta positioner, alltså. Även om Harald Runblom visst kan förstå att landstinget och kommunen vill påverka och få resultat av sina skattemedel här i Kronoberg.
– Det är absolut legitimt. Där har vi dilemmat.
När Emigrantinstitutet valde att inte skriva på avtalet var det en sak. När man kort därefter bjöd ut sin fastighet, Utvandrarnas hus, till försäljning komplicerade det situationen ytterligare. Anledningen till försäljningen har flera orsaker. Den rent ekonomiska förstås, stiftelsen är skuldsatt och har få intäkter. Men det är också en förhandlingsfråga.
- Vi tycker inte det är rimligt att Kulturparken tar över verksamheten här utan att betala hyra. Säljer vi får vi pengar till vår kärnverksamhet och Kulturparken får betala en hyra i vanlig ordning till fastighetsägaren, säger Lars Hansson, nuvarande chef för Emigrantinstitutet.
– Detta skulle ju innebära en extra kostnad för oss och sådana pengar finns inte, säger Peter Norrman, som beklagar att Emigrantinstitutet valt den väg de har gjort.
Ingen av parterna stänger dock några dörrar. Det är inte otänkbart att man kommer tillbaka till förhandlingsbordet när huset väl är sålt. Om det blir sålt. Hittills är det bara Växjö kommun som har lagt ett bud. Ett bud långt under de 14 miljoner Emigrantinstitutet har begärt.
***
För Emigrantinstitutet är det alltså Kulturparken som i dag är den yttre fienden. Men även inom Emigrantinstitutet har det varit turbulent åtminstone de senaste tio åren. Tiderna har förändrats och emigrationsforskningen är inte det hetaste längre. Flera försök har gjorts att bredda inriktningen till migration i allmänhet, men av olika skäl har det stupat. Interna stridigheter, bristfällig ledning och allt sämre ekonomi har gjort att många vänt institutet ryggen. Från en stjärnglans som Växjösocieteten gärna solade sig i till en allt mer utsatt position. Samtidigt som de runt 25 000 betalande besökarna ändå fortsätter att komma varje år.
***
I historien om Emigrantinstitutet kan man inte gå förbi Ulf Beijbom. En 74-årig historiker från Sollefteå som ÄR Emigrantinstitutet. Som 29-årig doktorand i Uppsala, med ett intresse för Moberg och utvandringen, hörde han 1965 talas om Gunnar Heléns planer på ett emigrantinstitut. Det behövdes en föreståndare och Ulf Beijbom fick jobbet. Sedan var han chef för Emigrantinstitutet i 36 år.
– Det blev mitt öde, säger han i dag.
Efter sin pensionering blev han ordförande i Emigrantinstitutets vänner och han sitter fortfarande i styrelsen för Emigrantinstitutet. Han har inte släppt greppet. Enligt vissa en av orsakerna till att det gått trögt med förändringsarbetet – även om en annan viktig anledning är att efterträdaren Per Nordahl inte levde upp till sina stora föresatser och till slut fick sparken 2006 efter att personalen skrivit ett öppet brev om den dåliga arbetsmiljön på Utvandrarnas hus.
När vi talas vid har Ulf Beijbom nyss kommit hem från en tre veckor lång resa i USA. I Växjö möttes han av annonsen för försäljningen av Utvandrarnas hus.
– Situationen är dramatisk. Om institutet upphör är det väldigt tragiskt. Jag har ägnat mitt liv åt det, så det är en personlig tragedi. Jag har planerat varje tegelsten i huset.
Ulf Beijbom tycker att det gått så långt att båda parter måste ta ett steg tillbaka.
– Jag är beredd att stryka flagg. Vi har ihärdigt framhållit vår självständighet. Men på ett värdigt sätt borde vi kunna behålla kärnfrågorna inom Kulturparken. Om vi misslyckas med det här är det en katastrof även för Kulturparken, säger Ulf Beijbom.
***
Kulturpark eller inte, tiden håller på att rinna ut för Emigrantinstitutet om inte något drastiskt görs. Styrelseordförande Harald Runblom är medveten om att många ser på institutet som något dammigt, där professorer från förr samlas.
– Bilden av oss i Växjö är att vi är ett gäng gammaldags stofiler, medan Erica Månsson bloggar, säger han.
Men han menar att bakom fasaden finns en vilja till förändring och breddad forskningsinriktning. Om bara konflikterna ville lägga sig.
Själva forskningen har varit utsatt för en del kritik. Dels har institutet till viss del berörts av samma konflikt som funnits på Växjö universitet inom historieämnet mellan lokalhistoriker och historiematerialister, men framför allt bedrivs det inte egen forskning på högre nivå, vilket även Harald Runblom är medveten om.
– Forskningen kring emigrationen är inte så intensiv som när vi startade. Men om vi kunde vidga forskningen till invandring skulle det bli annorlunda. Och vårt material är fortfarande intressant för forskare och släktforskare över världen.
En av kritikerna är Anders Ekberg, stridbar moderat politiker som suttit i både Emigrantinstitutets och Smålands museums styrelser.
– Emigrantinstitutet har ju hävdat att de är unika, och de har de varit en gång i tiden, men är det inte längre. Det kom andra inom området, framför allt högskola och universitet. Forskningen förflyttades dit, från det solitära till det gemensamma. Men Emigrantinstitutet följde inte med.


***
På Emigrantinstitutets hemsida står det i dag "välkommen till vår sista säsong". Är det retorik i en pågående förhandling? Eller verklighet?