Antalet polisanmälda fall av barnmisshandel slår alla rekord – men försvinnande få av dem leder till åtal. Patrik Andersson, barnutredare på Kronobergspolisen, förklarar varför ärendena är så komplicerade att ro i hamn.

2009 anmäldes 126 fall av misshandel mot barn mellan 7-14 år i Kronbergs län. Men under den perioden gick bara 17 ärenden med samma brottskod till åtal.
Bortfallet är med andra ord stort och orsakerna flera. Många av misstankarna visar sig till exempel vara ogrundade. I andra fall är gärningsmannen själv under 15 år.
Men även efter att alla sådana variabler sållats bort kvarstår insikten att det är oerhört komplicerat att lösa brott där förhör med barn är den huvudsakliga informationskällan.
– Den största skillnaden är att alla förhör videofilmas för att senare användas vid en eventuell rättegång. Det innebär till exempel att man absolut inte får ställa några som helst ledande frågor. Då kommer en advokat kunna påstå att barnet påverkats, säger Patrik Andersson, barnutredare vid Kronobergspolisen.
Förhörsledaren måste med andra ord ständigt ha ett rättegångsscenario i bakhuvudet, och helt undvika en av de mest basala samtalsingångarna: möjligheten att gå rakt på sak.
– Ofta har man ju ett hum om vad barnet blivit utsatt för. De kan till exempel ha berättat det för någon från socialen. Och att försöka komma åt deras berättelse utan att få fråga rakt ut, kan vara väldigt frustrerande, säger Patrik Andersson.
Han beskriver ett delikat tassande runt detaljer där man aldrig kan gå händelserna i förväg utan hela tiden måste vänta på att barnet tar det avgörande initiativet. Dessutom krävs det att man håller koll på sina egna känslor – oavsett vad som avslöjas.
– Barn läser av vuxnas känslor väldigt bra och om jag då utstrålar att de gjort någonting dumt så kommer han eller hon aldrig någonsin prata med mig igen. Det gäller att hålla sig neutral; att inte visa vad man känner.
Förutom Patrik Andersson har Kronobergspolisen ytterligare fyra barnförhörsledare till sitt förfogande. De har alla specialutbildats för ändamålet och till gruppen kommer fall som bottnar i misshandel, sexuella övergrepp och gränslös utsatthet.
En stor del av brotten har dessutom begåtts i stängda rum. Ofta inom familjen. Finns det ingen teknisk bevisning är det i praktiken omöjligt att komma någon vart i en rättslig process.
– Det jobbigaste är när jag v e t att det hänt saker, utan att kunna bevisa det. Vi kan ju inte göra mer än prata med barnen. Och finns det inte tillräckligt med uppgifter i övrigt – så räcker det inte att vi utredare är helt övertygade om att de talar sanning, säger Patrik Andersson.