Efter vigningen till diakon i höstas har hon varit en extra resurs för Teleborgs församling i Växjö.

Den fjärde januari tillträder Jennie Skarph sin tjänst som diakon i Lessebo-Hovmantorps pastorat. Men innan hon slutar väntar julbön och julbord tillsammans de närmare 90 personer som anmält sig till kyrkans julfirande.
– Det är bra att det ordnas ett sådant här julfirande för de som är ensamma, tycker Jennie som efteråt ska ta sig Hillerstorp för att fira jul tillsammans med sina släktingar där.
Under tiden Jennie arbetat i Växjö har hon haft Värnamo som hemadress. Sedan två veckor tillbaka bor hon i Hovmantorp tillsammans med sin make. Än så länge hyr de ett radhus.
- Men vi kommer att leta efter ett hus, berättar Jennie som ser fram emot att få börja jobba som diakon.
- Det ska bli spännande och roligt, tycker Jennie, som är 28 år gammal.
Efter ett år på diakoniutbildningen i Göteborg, där hon för övrigt var en av de yngsta kursdeltagarna, upplever hon att hon har hittat rätt i yrkeslivet.
– Det var en bra tid för reflektion.
Som diakon svarar hon för det sociala arbetet i kyrkan. Hon ska finnas där för människor som söker stöd i svåra perioder i livet.
- Att arbeta som diakon är att visa tron i handling och att visa omsorg om andra människor. Det handlar om medmänsklighet och att värna varje människas värde, säger Jennie.
Men på kontoret i Lessebo kommer hon inte att jobba särskilt länge förrän det är dags att ta mammaledigt. Jennie väntar sitt första barn och nedkomsten är beräknad till mars månad.
­- Men jag kommer tillbaka, försäkrar Jennie.
Hennes vilja att tjäna som diakon var något som växte fram. Jennie utbildade sig först till undersköterska och sedan till socionom.
- Jag ville arbeta med människor. Det visste jag efter att ha jobbat i hemtjänsten och som volontär i Sydafrika på ett tillfälligt boende för utsatta kvinnor och barn, och det var i de mötena och samtalen som det växte fram. Men efter att ha läst till socionom kände jag att det var en bit som saknades och det var det existensiella och andliga. Den biten föll på plats när jag läste till diakon, förklarar Jennie.
Hennes egen gudstro är också något som har förändrats med tiden.
­- Jag ser den som en relation som har utvecklats, säger Jennie.
- Min bild av Gud är som kärleken. Som en vänskap som alltid finns där och som en famn att krypa in. Framför allt när det är som jobbigast.