– Den perfekta hunden finns inte. Men man försöker komma så nära som möjligt.
För uppfödaren och utställningsdomaren Leif Einarsson är hundutställningar lite av en skönhetsupplevelse. Speciellt när det handlar om den vackraste hunden – schäfern.

Leifs första kontakt med en hund var när han satt hundvakt åt en schäfer 1971. Efter det började han fundera så smått på att skaffa egen hund.
– Jag och min dåvarande fru började kolla kennlar i telefonkatalogen. Vi kom till bokstaven A, skrattar Leif.


Det blev en liten schäfertjej och när hon hunnit bli drygt ett halvår ville uppfödaren att de skulle ställa ut hunden.
– Jag var jättenervös. Jag kunde ingenting och tyckte själv att jag hade en ganska ful hund.
På utställningen var det ägaren till valparnas fader som visade upp Leifs hund.
– Och hon vann! Sedan vann hon allt. Det var den bästa hunden i kullen, minns Leif och myser av stolthet.


Sedan var det igång. Leifs tävlingsinstinkt vaknade till liv och han gick en hel rad med utbildningar. Valpar blev det också. Uppfödaren tog en kull och Leif själv startade kennel Lövforsen och tog några kullar själv.
– Lövforsens hundar var som bäst, både i utställningsringen och i bruksarbete, för femton år sedan. Det krävs mycket jobb. Nu föder jag bara upp i liten skala.


Under åren utvecklades ett starkt intresse för hundar och avel och Leif utbildade sig till domare. I dag är han en av sju, åtta domare i Sverige som är specialiserade på just schäfern.
– Att vara domare är en möjlighet att visa sin uppfattning om rasen.
Alla domare har samma utbildning i grunden, men skönheten ligger ändå i betraktarens öga. Domaren går på den egna känslan och ingen dömer precis likadant som den andre.


På en schäferutställning gäller det inte bara att vara snyggast, man måste vara lite tuff också.
– För att komma bland de tio bästa måste hunden klara ett modprov, förklarar Leif.
Däri ligger skillnaden från vanliga utställningar där hunden bara bedöms för sin exteriör. Här krävs att hunden klarar att bli belastad (hotad) utan att vika undan.


I närmare 30 år har Leif besökt den stora segrarutställningen i Tyskland där mellan tre och fyra tusen schäfrar gör upp om vem som är bäst. För en domare gäller det att följa rasens utveckling, så den årliga resan är inte bara en nöjestripp. Det handlar om att hålla sig ajour, att alltid inhämta mer kunskap.