Att vara bonde är en stor del av Ingvar Erikssons identitet. Men sedan konsumenterna svek har jordbruket på gården reducerats till en bisyssla och uppdrag vid sidan om den egna gården har fått större utrymme.

Det är en stilla dag på Höö naturreservat. Sjön ligger spegelblank och gräset vajar stilla i luften innan Ingmar Eriksson hugger av det med den nyslipade lien.

På sin gård i Långasjömåla utanför Häradsbäck har han såväl skog som kor och kalvar. Men där tillbringar han allt mindre tid. Att vara bonde har blivit ett deltidsjobb och det som började som ett roligt projekt, den ekonomiska föreningen och bemanningsföretaget Farmartjänst, tar allt mer tid i anspråk. Konsultuppdragen blir allt fler. Idag är han i reservatet utanför Diö på uppdrag av skogsstyrelsen för att rensa upp på ängar och arbeta med slåtter.



– Nu för tiden lägger man hellre pengar på resor, bilar och nöjen än på bra mat. Att mat ska stå på bordet varje dag ses som en självklarhet och är ingenting som man vill betala dyra pengar för.

Så beskriver Ingvar Eriksson utvecklingen under de senaste tjugo åren. Så länge har han arbetat med köttproduktion och skog, och sett hur förutsättningarna för arbetet successivt försämrats.

– Omkostnaderna har ökat trots att köttpriserna har stått stilla på samma nivå. Det har lett till att lönsamheten minskat, säger Ingvar Eriksson.

På gården i Långasjömåla har han 12 kor och 14 kalvar, och planerar att bygga ett stall dit korna själva kan komma och gå som de vill. Det, att djuren i allt högre grad ska klara sig själva och att allt mer arbete görs med avancerade maskiner, är en annan del av utvecklingen.

– Det har blivit ett allt mer ensamt jobb. Förr kunde man vara många och arbeta med till exempel skörden. Idag är det ett enmansjobb, säger Ingvar Eriksson.



Som ett led i att anpassa sig till utvecklingen skapades Farmartjänst för omkring tre år sedan. Den ekonomiska föreningen har 12 ägare och ännu fler medarbetare. Alla är skogsägare eller jordbrukare. Det som de förlorat i inkomster på sina gårdar och marker har de fått igen som konsulter i Farmartjänst. Föreningen får olika uppdrag som inkluderar allt ifrån att klippa gräset i trädgårdar till att bygga gärdsgårdar med gammal teknik och rensa upp i naturreservat med lie.

Bemanningsföretaget fungerar som ett komplement till jordbruksarbetet för att förbättra inkomsterna. Ingvar Eriksson menar att det var en väg de blev tvingade till att bryta in på.

– När djuren går till slakt får vi omkring 25 till 30 kronor per kilo. I affären går samma kött för minst det dubbla priset, ibland kostar det så mycket som 150 till 200 kronor per kilo. Vem tar vinsten? frågar han sig.

Bredvid Ingvar Eriksson sitter Arne Hult, en kollega från Farmartjänst. Arne Hult menar att många vill köpa svenskt kött, men i slutändan när de står i butiken är det ändå plånboken som styr.

– Vi får mindre i kronor och ören per kilo kött idag än vad vi fick 1980, trots att pengarna nu är mindre värda, säger Arne Hult.



Farmartjänst har även en social komponent. Genom den ekonomiska föreningen får konsulterna möjlighet till social gemenskap och att arbeta sida vid sida med kollegor.

– Att få en chans att träffa folk i arbetet betyder verkligen mycket. Men det viktigast är att få en inkomst som man kan leva på, säger Ingvar Eriksson medan Arne Hults telefon ringer.

Någon minut senare har Arne Hult avslutat telefonsamtalet. Det var ett trädgårdsjobb hos ett par sommartorpare.

– Här har vi ingen semester i sommar, säger han innan han far iväg på den snirkliga grusvägen så att dammet yr. Ingvar Eriksson går tillbaka till slåtterängen med lien över axeln.