När de agnade mjärdarna blötläggs i början av augusti finns nästan inga flodkräftor kvar att locka. Det är signalkräftor som gäller för den som vill ha svensk huvudingrediens när det är dags att ta på sig fåniga hattar och sörpla loss i kulörta lyktors sken.

Att få fiska efter vår ursprungliga kräfta är omöjligt för de allra flesta. Den rankas numera som akut hotad. Frånsett i några väldigt små vatten och dammar kan flodkräftans tillhåll i Kronoberg nu räknas på ena handens fingrar.
Någon ljusning är knappast i sikte. De försök som gjordes bland annat i Kronoberg på 1990-talet att genom inplantering ge den en ny chans i tidigare pestsmittade sjöar och vattendrag kröntes inte med framgång.
Men eftersom flodkräftan är klassad som en hotad art och tillägnad ett särskilt åtgärdsprogram av Fiskeriverket och Naturvårdsverket ska ett nytt försök göras i år i Hökasjön, långt upp i Alsteråns vattensystem.
Det största hotet mot flodkräftan är enligt Fiskeriverket de så kallade hinkbärarna, personer som sprider signalkräftor genom illegala utsättningar.
Signalen kan bära på och sprida pesten även om den oftast är så motståndskraftig att den själv inte drabbas. Det visste man inte när de det experimenterades med de första utsättningarna av signalkräftor i landet 1969.
Då fördelades 60 000 vuxna skalddjur, hämtade från Kalifornien, i ett 70-tal svenska vatten. Tegnabysjön strax utanför Växjö var det enda i Kronoberg. Året efter sattes dock en del signalkräftor även ut i Kålsjön, en invallad del av Åsnen, och i Tannsjö-Hultasjö i Lagans vattensystem. Några återfångster registrerades dock inte.
På senare år har det riktats hård kritik mot de frikostiga utsättningarna av signalkräftor att det skulle ha satsats på att få tillbaka den ursprungliga arten istället. Frågan är om det finns någon räddning för flodkräftan?