Höstlöven faller och frosten nyper på nätterna. Det är tyst på dansbanor och i hembygdsparker. Ingenstans hörs fiolmusik. Var är alla spelmän på vintern?

När Eva Blomquist-Bjärnborg får frågan ler hon och så radar hon upp alla möjliga träffar och samlingar för spelmän som pågår under vintrarna. Det är stämmor här och spelningar där, bara i Småland flera stycken.
– Om två veckor har Smålands spelmansförbund 60 årsjubileum i Växjö. Och så är det adventsstämma på Länsmuseet i Jönköping och...
Eva radar upp några till och får hjälp av maken Bruno att komma på. Och så spelar man mycket hemma, konstaterar de båda två.


För Eva är spelmansmusiken, eller folkmusiken, så stor del av livet att den tillhör året runt.
Till vardags är hon musiklärare på kommunala musikskolan i Alvesta. Hon undervisar mest i fiol och nyckelharpa. Hennes uppgift är att lära ut all sorts musik, men det blir mycket folkmusik.
Hon har spelat i olika grupper och i musikskolan finns gruppen Gångjärn kvar även om vissa elever slutat och andra kommit till.


Men vad är folkmusik?
– Det är inte lätt att säga. Det är så mycket. För mig, den rena spelmansmusiken. Men det är även sång. Och nu finns det så många varianter som folkrock och en del som går åt jazzen.
Redan som femåring var hennes dröm att bli spelman. Men hon var nästan tonåring innan hon började spela fiol.
– Men hjärtat har alltid klappat för folkmusik, jag vet inte varför.


Musiken bygger mycket på tradition. Spelmännen lyssnar på varandra, tar efter och spelar med.
– Men bilden om spelmannen på stubben som lärt sig allt ur skogen håller inte.
Nog finns det mycket noter för folkmusik, mycket som spreds redan på 1700-talet.
– Men den här musiken innehåller mycket mystik. Kanske inte från Näcken, men i all tyst kommunikation mellan spelmännen. Mötet mellan spelmän sker i musiken och där betyder gehöret mycket. När man ser en grupp spelmän spela ihop tittar det inte så mycket på varandra, men de lyssnar och hör allt. Det är en fantastisk upplevelse.


Diplomen på väggen hemma hos Eva visar att hon är riksspelman. Bronsmärket fick hon redan 1975.
– Då visste man inte vad man gav sig in på, säger hon skrattar. Men hon spelade upp för juryn och fick godkänt.
Sedan dröjde det till 1984 innan det var dags igen. Då blev det silver och först då fick hon kalla sig riksspelman.
– Det är väl kul om det nämns, men nej, det betyder inte så mycket. Men det klart när man precis har tagit det så är det väl extra kul. Man är inte för inte riksspelman. Det blir man inte genom att spela Gärdebylåten. Man måste visa på kunnighet och att man har en tradition och kunskap om den. Och att det kommer fram genom spelet.


Eva har själv suttit med i juryn, något man lär sig mycket av konstaterar hon.
– Det som nästan är det roligaste är att det är så många unga som spelar. Att det fortlever.
Eva spelar på fiolen hon byggt själv och någonstans hörs en längtan till sommarens buskspel.