Hans första erfarenhet av psykvården blev en stor besvikelse. Daniel Petersson kände sig kränkt, utlämnad och osedd.

Daniel Petersson, från Växjö, har haft sin första kontakt med psykiatrin. Han sökte hjälp på en vårdcentral eftersom han mådde så psykiskt dåligt efter en svår separation. Läkaren på vårdcentralen såg allvaret i situationen och skickade Daniel Petersson vidare till psykakuten i Växjö.
– Jag är inte psykiskt sjuk, men hamnade i en livskris och behövde därför någon form av psykisk hjälp, berättar Daniel Petersson.
Men mötet på den psykiatriska akutmottagningen blev ingen trevlig upplevelse. Daniel Petersson upplevde en stor stress bland personalen. Han träffade först en utbildningsläkare och sedan en överläkare. När han tog upp frågan om en samtalshjälp fick han beskedet att det var tre till sex månaders väntetid.
Daniel Petersson blev i allt sämre skick. Detta ledde till att han lades in vid den psykiatriska intensivvården. Han blev lagd i en säng för observation.
– Efter en tid träffade jag en ny läkare som bedömde mig vara i gott skick för att skrivas ut. En annan överläkare tog över och rev upp beslutet och ville att jag skulle bli kvar för ytterligare observation. Jag hamnade på vårdavdelning 53.
Daniel Petersson visste varken ut eller in. Läkare kom och gick och gav olika besked. Ständigt möttes av ny personal på avdelningen och fick dra sin historia för olika människor. Under flera dagar låg han och glodde upp i taket. Han erbjöds enbart behandling med läkemedel som han tackade nej till. Under åtta-nio dagar fick han inte ett enda samtal.
– Ingen hade koll på någonting. Läkarna var hårt pressade, svarade i mobiltelefoner och hade aldrig tid. Jag väntade på en psykologkontakt som aldrig dök upp. När jag slutligen fick träffa denna psykolog - som jag fångade i flykten i korridoren - var han extremt upptagen och gav mig tio minuter. Efter ett kort samtal bedömde han att jag kunde skrivas ut.
Daniel Petersson hade stöd av sina föräldrar som var med vid flera tillfällen. Slutligen tjatade han till sig en samtalskontakt. Han fick träffa en sjuksköterska från psykakuten.
– Det var så mycket som inte funkade. Personalen klagade över att man befann sig mitt i en omorganisation. Man fick inga besked om tider.
Daniel Petersson upplevde flera systemfel i vården. Däremot var det många i personalen som arbetade stenhårt. Han kan inte tänka sig att återvända till psykiatrin.
– Jag måste reagera över det som fungerar så dåligt. Sköra och psykiskt sjuka människor far illa. För egen del behöver jag inte upprättelse, men jag vill att allmänheten och politikerna ska veta hur illa det är. Ska en människa i kris behöva vänta i upp till sex månader på en samtalskontakt?