Aulan i Alvesta Folkets hus var i det närmaste fullsatt på torsdagskvällen, när Mikael Andersson föreläste om tankens kraft och att göra det omöjliga möjligt.

Hans humor, värme och öppenhet fångade åhörarna totalt. Mikael Andersson föddes utan armar och ben och har gjort det omöjliga möjligt många gånger om.

Hans råd är att göra upp med hinder och begränsningar, som man kanske till och med skapat själv. I stället ska man se möjligheterna, resurserna som står till buds. Måste man ge upp någon gång, vilket är helt tillåtet, kan man lova sig att försöka igen senare.

I fyraårsåldern tvingades Mikael Andersson att vara på Eugeniahemmet, skild från sina föräldrar.

Han utsattes för sjukvårdens och protesforskares välmenta men grymma hantering och var livrädd att föräldrarna inte skulle hämta hem honom. Det hade hänt en av hans sjukhuskamrater, en neurosedynskadad pojke. Då bestämde sig Mikael Andersson för att bli så oberoende han bara kunde.

– Nu lever jag i den vision jag hade. Jag är jätteglad. Och jag försörjer mig som föredragshållare och jag har skrivit en bok, fast min gymnasielärare gick in för att tala om både för mig och mina klasskamrater att jag var dålig på muntlig framställning och inte kunde uttrycka mig i skrift, sade Mikael Andersson.

Fotnot: Mikael Andersson har skrivit boken Armlös, benlös men inte hopplös.