Kapitel 1

I stadens utkant, nära till riksvägen låg ett pistagegrönt trähus. I trädgården stod en järnstaty föreställande en örn, två skottkärror och en stor hög med huggen ved. I huset bodde gymnasieläraren Ove Sandér.
Det var fyra veckor kvar till terminsstart och han cyklade genom sommarkvällens värme i riktning mot sitt hem. Sommarlovsträffen med lärargänget var välbehövligt. Oftast tröttnade han på den långa ledigheten, men samtidigt, när terminen började, tröttnade han snart även på undervisningen. Få av hans elever ville verkligen lära sig något, i slutändan handlade allt bara om betyget. Kanske var det vårt fel, detta prestigefyllda mätbara samhälle? Det är vi som skapar dem, tänkte han, föräldrar, lärare, teve... Men Ove visste att det måste finnas ett sätt. Att möjligheten alltid fanns, under ytan. Förmodligen var det inte hopplöst, snarare tvärtom.


Han närmade sig slottet, ja staden hade faktiskt ett slott, Doften av grillat kött mötte honom genom luften som dallrade av gitarrtoner och skratt. Först när han nästan cyklat förbi dem såg han att det var några av hans elever som hade grillfest.
Han hörde en flickröst ropa hans namn. Tittade åt vänster. Det var Sofia. Hon småsprang fram till honom. Hans hjärta tog ett skutt vid tanken på den vackra och begåvade eleven. Samtidigt kände han plötslig oro över sin förmåga att hamna på vänskaplig fot med sina kvinnliga sistaårselever.
Han stannade. Hur idiotiskt som helst. Han hade ju bara behövt vinka, hälsa och trampa vidare. Men det var för sent, han hade stannat och lett mot henne. Han visste att han hade ett charmigt leende. Men han hade sedan länge slutat använda det till sin fördel. Det hade ibland varit en förbannelse.
Hon såg strålande ut. Brundbränd i vitt linne och jeans. Över ena axeln hängde en liten ryggsäck. Hon pustade ut och Ove kunde ana hennes vita och raka tänder.
- Kul att se dig utanför skolans betongväggar - i jeans, lade hon till och höjde gillande på ögonbrynen.
Han skrattade, något generat. I mörkret framstod hennes hud som mörkbrun, eller kanske lätt röd. Han kunde ana brösten under det strama linnet som två handfulla dunkuddar.
- Ja, här har ni det sommarmysigt, ser jag, sa han käckt och kände sig plötsligt dum. Han masserade sitt ljusa korta skägg och såg ut mot hennes kamrater intill sjön.
- Ja, svarade hon och slog ner blicken i marken. Plötslig såg hon blyg ut. Eller åtminstone låtsades hon vara det, för ett ögonblick.
- Ska du ha oss samhällare i filosofi till hösten?
Hade hon stannat honom endast för att ställa denna fråga?
- Nej, det blir inte jag. Jag ska ha ettorna till hösten.
- Synd, sa hon och tog en klunk öl. Jag gillade dina lektioner. Nu får vi väl någon lärarkandidat istället.
- Det kan vara nyttigt också, sa han lätt ynkligt. Visserligen var Sofia en någorlunda begåvad och intressant elev. Vacker att se på också. Men om samtalet skulle anta ännu mer vänskaplig ton, skulle det bli pinsamt. Under de fem år han arbetat som lärare hade han insett att han inte kunde vara både lärare och vän.
Han hoppade upp på cykeln igen.
Då tog hon i hans arm. Hennes hand kändes varm.
- Vänta. Försvinn inte. Vill du ha en öl? Eller whiskey om du föredrar, jag har flaskan i ryggsäken. Hon såg bedjande på honom och skrattade.
Sluta nu, snälla. Hon måste vara berusad, tänkte han.
Men Ove kunde inte motstå erbjudandet. Det var trots allt semester, intalade han sig själv.
- En öl får det bli.
Han märkte hur stel han lät, när han egentligen bara smälte inombords. Kort i tonen. Utan att vilja det. Något han utvecklat med tiden, reflekterade han uppgivet.
Utan att egentligen märka det började de gå sakta. Ove med cykeln ledd i högra handen och ölflaskan i den vänstra.
Det var som om hon anade hans oro.
- Slappna av, Ove. Är vi inte två vuxna människor som går och pratar om livet, kanske? Sa du inte att du gillade mig en gång?
Ove hajade till. Klart tjejen var berusad. Om det var bra eller dåligt, kunde han inte avgöra just nu.
- Jo, alltså... jag menade att jag gillade dina tankar och idéer. Du är ju en av de bästa eleverna. Du kanske missförstod mig...
Han hörde själv hur dumt det lät.
Sofia lutade huvudet lätt bakåt och log. Självsäkert.
- Okej...


Nackdelen med att Sofia var intelligent var att hon för länge sedan räknat ut att Ove var kåt på henne. Trots sin goda vilja kunde han inte blunda för det uppenbara i det faktum att han var en man och att hans sistaårselever inte längre var små flickor.
Han skakade på huvudet och skrattade. Kanske dags att slappna av lite, tänkte han och försökte njuta av stunden. Vi är människor, ju.
Medan de gick nuddade deras armar vid varandra. Han tänkte att det var länge sedan han känt någons hud mot sin.
Hon bröt det tysta ögonblicket som nyss passerat.
- Hur är det att jobba med Lisbet som chef? Är hon jättejobbig?
Det knepiga med alkohol, tänkte Ove var att den tenderade att göra folk ärliga och få dem att gå rakt på sak. Nu var han själv nykter. Jobbigt.
- Nej då, det går ganska bra, ljög han och tog en klunk.
Han behövde inte tala ut om det, hade ingen lust och ingen förpliktelse.
- Det menar du inte, sa hon genomskådande.
Det var uppenbart att hon inte skulle ta honom på allvar.
- Vi har väl lite olika åsikter ibland. Men det hör livet till.
Han hade ingen lust att prata om förra årets kris. Lisbet hade gjort en höna av en fjäder, efter att det kommit till hennes kännedom att Ove hade blivit redlös på humanisternas studentskiva. För hans del hade det inneburit en varning. Och en förnedrande moralpredikan från rektorn, om vikten att vara professionell. Det hade svidit i hans infantila själ.
Men hon hade haft rätt.
- Var inte så korrekt. Du jobbar inte nu och du är dessutom inte min lärare längre. Och jag är myndig, la hon till, barnsligt.
- Och du är Lisbets brorsdotter! sa han och slog ut med ena armen.
- Du anar inte hur liten roll det faktiskt spelar. Vi umgås aldrig inom familjen. Hon är en jäkla enstöring, pratar ens inte med pappa.
- Det handlar inte om dig Sofia. Det spelar ingen roll om du är myndig, utan att du är en elev och jag en lärare och att jag en gång strulade till det rejält för mig. Det hade kunnat kosta mig min tjänst. Det är inte alla lärare som får jobb på von Linné.
De gick tysta en stund.


När de till slut närmade sig Oves hem, började han känna att han Sofias sällskap blev obekvämt. Det var som om hon ville ha något som han ej längre var förmögen att ge. Han insåg att han förändrats på riktigt under det senaste året, lusten att vara vänskaplig hade mattas ut avsevärt. Kanske var det som inträffade bara positivt för honom.
Han ställde cykeln innanför grinden till sin stuga.
Sofia höll sin ena hand över sin andra överarm och tittade på hans pistagegröna lilla trähus. I sommarskymningen anades de misskötta rabatterna bakom några bråten och en skottkärra.
- Jag skjutsar tillbaks dig med bilen, sa han. Det börjar bli kyligt.
Han anade på en gång att hon inte skulle låta sig övertalas.
Innan han visste ordet av steg hon fram till honom och tryckte sina läppar mot hans. Hennes tunga for in i hans mun, armarna om hans rygg. På bara några få sekunder rasade hans uppbyggda försvar, rationaliteten var som bortblåst. Gradvis besvarade han kyssen, tryckte försiktigt hennes kropp mot sig, grävde ner sitt ansikte mot hennes tvåldoftande hals. Jag har passerat gränsen igen, tänkte han medan han ivrigt kramade och smekte hennes rygg.
Hon är så ljuv, under den coola ytan. Under byxorna styvnade hans lem.
Det här kommer att komma ut, för eller senare. Det vet jag. Det uppenbara i situationen pockade på allt mer.
Han sköt henne ifrån sig, något motvilligt.
- Det här är fel, Sofia. Vi kan inte göra så här.
Hon studsade tillbaks mot honom som ett gummiband.
- Kom igen, försökte hon med kåt blick. Ingen behöver få veta något.
Hon kysste honom igen. Hon var uppslukad av stunden och tycktes vara helt omedveten om vilken risk de höll på att ta.
Ove tvekade en sekund. De hade blivit sedda tillsammans. Ensamma, bekymmerslöst vandrandes med varsin öl i handen. Det räckte för att Ove Sander inte skulle vara lugn.
- Jag skjutsar hem dig, upprepade han och gick in i huset för att hämta bilnycklarna. Han lämnade henne ensam vid uppfarten.
När han kom tillbaka hade hennes blick svartnat. Det syntes att hon var rasande. Sofia brukade antagligen aldrig få nobben, vacker och initiativtagande som hon var. Det här måste svida, tänkte Ove. Men jag kan inte göra det.
Han tog henne om axlarna och förde henne varsamt till bilen. Varje cell i hans kropp gjorde motstånd. Men förnuftet hade övertaget.


- Fan vad överdrivet, snyftade hon i passagerarsätet. Du ville ju också. Vad är det för fel på mig?
- Det är inget fel på dig, svarade Ove. Tvärtom.
Hon blev tyst en stund och torkade tårarna.
- Har jag gjort bort mig?
- Nej.
Hon skrattade till.
- Kan vi ses när jag blivit helt vuxen? Jag gillar dig faktiskt på riktigt.
Ove tog hennes hand. En plötslig ömhet för henne växte inom honom. Han fann situationen plötsligt besvärande.
De närmade sig centrum. Han släppte förbi några glada fotgängare. De gick i gäng, hopklasade med armarna om varandra, hojtandes och skrattandes.
Plötsligt såg han rakt på Lisbet Ledin. Hon spatserade över gatan, armkrok med sin make. Deras blickar möttes och Ove fick svindel. Lisbet vred huvudet och hennes blick föll omisstagligen rakt på Sofia där hon satt bredvid Ove. Lisbet lyfte försiktigt en handen och vinkade krasst till sin brorsdotter.
- Helvete, röt han. Hon såg dig.
Ursinnig inväntade han en sista klunga som passerade övergångsstället.
Han lade i ettan och körde vidare. Han letade sig ut ur centrum, i riktning mot stadens östra delar.
- Jag kan snacka med henne, försökte Sofia efter stunds spänd tystnad.
- Och säga vad? Att jag plockade upp dig på vägen mitt i natten, eller att du var hemma hos mig och hånglade på garageuppfarten?
Han suckade irriterat och grämde sig över situationen. Hur kunde han ha sådan otur? Han körde ut från krogkvarteren och svängde höger.
- Jag förklarar för henne att du körde förbi mig när jag gick längs vägen, att du frågade om jag ville ha skjuts, att jag inte borde gå ensam härute vid detta klockslag, bla bla... Det köper hon. En gentlemannagärning.
- Jag tror knappast det, mumlade han surt.


Sen gick allt så fort. Plötsligt tornade en gestalt sig upp i Oves vänstra synvinkel. Ingen av dem han reagera. Det small till i bilen. Det var ett dovt men kraftigt dunk, Sofias gälla skrik och en åtföljande skärande tystnad.
Ove Sandér fann sig själv med ansiktet gömt bakom händerna. Efter några sekunder återfann han fattningen.
- Vad i helvete var det?
Så såg han.... Det låg en människa på marken några meter framför bilen. Det såg ut att vara en man. Han rörde på sig, sakta, men segnade snart ihop.
Ove satt fastnaglad vid ratten och stirrade rakt ut.
- Helvete, flämtade han.
- Kör!. Stick härifrån, det är ingen som har sett det, sa hon bestämt och såg sig snabbt om. Du har alkohol i blodet och kan åka dit rejält för det här. Kör!
Ove tvekade men i paniken lät han sig övertalas. Kombinationen av rattfylla och sällskapet han hade i bilen, var inte något som skulle gynna honom i en utredning eller på jobbet nästa termin.
Han lade i ettan och rivstartade. Han körde rakt fram och lämnade centrum bakom sig. Efter en halv minuts vansinnesfärd nådde de Fagrabäcksskolan och Sofias bostadsområde.
- Jag släpper av dig här, sa han ynkligt med motorn igång..
Sofia tog hans ansikte i sina händer.
- Jag vet ingenting om detta, sa hon och kysste honom hastigt på munnen. Sedan gick hon ur bilen och försvann in mellan de ljusa hyreshusen.
Ove satt en stund med stängda ögon och kände hur samvetet bankade hans hjärna med en hammare. Hårdare för varje sekund. Vad i himmelens namn hade han gjort egentligen? Varför lät han sig övertalas av en artonårig tjej att göra något som var mot hans principer?
Vägen var fortfarande tom. Han gjorde en tvärvändning med bilen och satte gasen i botten. Han måste tillbaka till sin brottsplats. Att fly var inget hans far hade lärt honom och nu föreställde han sig hur den gamle överbefälhavaren vände sig i graven. Han skämdes djupt.
Redan efter några sekunder körde han samma raksträcka tillbaka. Plötsligt måste han släppa över några fotgängare. Han tittade ner i ratten och fingrade nervöst på den, låtsades trycka på cd-spelarens knappar. Skulle han någonsin kunna se någon i ögonen mer? Nu skulle han se sitt offer i ögonen om det så var det sista han gjorde.
Medan han hoppades att ingen lade märke till honom närmade han sig försiktigt övergångsstället där han kört på mannen.
Det var tomt.
Paniken växte och Ove parkerade bilen vid vägkanten. Han klev ur och började gå mot stället där mannen legat.
Han fann en blodfläck, men ingen människa syntes till. Medan han försökte förtränga blodet såg han sig förvirrat omkring. Mannen måste vara i närheten. På den korta tid som förlupit kunde ambulansen omöjligen hunnit hit, beräknade han medan han började springa nedåt en tvärgata. Han konstaterade att det var tomt, så han sprang tillbaks till huvudgatan och in på nästa tvärgata. Tre skräniga tjejer hördes. De gick nedåt in mot centrum. Så blev det tomt igen. Vart kunde en svårt skadad man ta vägen? Sjukhuset låg på andra sidan centrum