En havandeskapsförgiftning, en kraftig underlivsblödning som inte stoppade och en påföljande hjärnblödning höll på att kosta både Maria och lilla Lizzi livet.
– Jag är en på miljonen som överlever, säger Maria Gråberg som nu, fyra veckor senare, kommit till ro i radhuset i Hällevik.

Carpe Diem står med snirkliga bokstäver på den nyrenoverade väggen i vardagsrummet.
De orden var de första som mötte Maria Gråberg, 42, när hon kom hem efter en resa mellan liv och död i en förlossningssal på Karlskrona lasarett.
Det har nu gått en månad sedan Lizzi föddes och Maria sitter med henne i famnen och vyssjar.
Fyra veckor är en kort tid, men Maria känner sig så mycket bättre än för bara några veckor sedan. Hon berättar lugnt och samlat men är medveten om att sorg och chock kan komma och knacka på längre fram. Just nu försöker hon landa i nuet och se vad det är hon har runtikring sig.
– Det känns lite jobbigt att jag inte riktigt kan tänka på vad jag har. Att jag har en liten tös framför mig och uppskatta det så fullt ut som jag skulle vilja, säger hon och ser på det lilla knytthet som lugnt vilar i hennes famn.
Värmen finns där, men upplevelsen har varit påfrestande och känslan mellan mor och dotter får långsamt växa sig starkare i takt med att chocken avtar.
Några veckor innan Lizzi väntades nedkomma föll Maria i marken. Hon missbedömde ett trappsteg och ramlade från en låg höjd. Hon tog emot sig själv med händer och knän och slog inte i magen.
Veckan som följde svullnade dock benen upp, hon kände sig sjuk och sökte så småningom upp sjukvård.
Hon var då i 37:e veckan och fick reda på att hon drabbats av havandeskapsförgiftning. Blodtrycket var högt och Maria blev inskriven.
Förlossningen sattes i gång i förtid och nu börjar en resa som Maria aldrig tidigare gjort.
Hon får krystvärkar, men allt står inte rätt till. Barnet kommer inte ut och plötsligt blir det brottom. Syresättningen till barnet är dålig och en barnmorska lägger sig på Marias mage och trycker ut Lizzi.
– Jag såg att ena foten var blå och att de håller barnet i benen och springer iväg till upplivningsrummet, säger Maria och berättar att personalen fick gnugga liv i Lizzy.
– Men det visste jag ju inte då. Jag såg bara att ena foten var blå, säger hon och fortsätter:
– Efter några minuter började jag må dåligt. Jag kände mig sjuklig och hade fruktansvärt ont i min mage.
Hon hamnade åter på britsen. Två liter blod trycktes ut från magen, men blödningen ville inte stoppa. Blodtrycket var skyhögt och Maria mådde dåligt. Hon kräktes och kände plötsligt hur ett enormt sug tog tag om huvudsvålen.
– Det kändes som en jättelik sugklocka drog upp huvudet rakt upp. Sedan small det. När jag hörde att de rabblade blodtrycket. 230 genom 130 förstod jag att jag hade fått en hjärnblödning och sa att de skulle kalla ner narkos, säger Maria och berättar att hon var medveten under stort sett hela händelseförloppet.
Hon krävde att få en datortomografi och blev snabbt nedskickad till röntgen.
– Sedan började jag krampa, säger Maria som i grunden är undersköterska och som är väl insatt i händelseförloppet i samband med en hjärnblödning.
– Jag visste att det bara tar någon minut till det att man dör om man börjar krampa och nu låg jag själv där. Jag hade en sådan dödsångest så det fanns inte, säger hon och berättar att hon försökte andas lugnt och bibehålla sansen.
Marias reflektion och analys stämde till pricka. En hjärnblödning om två gånger två centimeter satt på vänster hjärnhalva, men tack vare snabb hantering fick den tragiska händelsen en lycklig utgång.
14 dagar senare är hon väldigt tagen, men på tydlig bättringsväg.
– Det är knappt en på miljonen som drabbas och de flesta dör antingen genom att de förblöder i underlivet eller på grund av hjärnblödningen. Jag fick båda delarna och överlevde, säger hon och berättar att tre kvinnor drabbats i Danmark och att samtliga fall lett till döden.
Sedan gör hon en paus.
– Jag vill berätta om det här för jag vill dela med mig. Det jag varit med om är väldigt ovanligt. Jag har haft änglavakt och fick en chans att vara kvar här hos mina flickor, säger hon och sänder ett stort tack till alla som funnits där och som finns där än idag.
– Personalen inom landstinget har varit helt otroliga. Vänner och grannar har hört av sig och vänner som jag inte trodde var vänner har kontaktat mig. Det har verkligen varit en hjälp för mig, säger hon.
Sen ser hon på Lizzi och fortsätter:
– Och jag har aldrig sett en så stolt pappa som Krister. Han ringer säkert tio gånger om dagen och frågar hur det är och säger att han saknar oss.