När mjölken kostade 15 öre litern och bensinen 21 öre var Hugo Blomqvist ung.
Han hade just fått ett dragspel av sin mor.
På helgerna var det Hugo som satte tonen på dansbanorna runt om i nejden.

Han har plockat fram dragspelet och sjunger en sång om sol och sång, om vindar som blåser och om regntunga skyar som spricker upp.
Hugo Blomqvist är 93 år men han spelar och sjunger gladeligen.
Som 16-åring fick han sitt första dragspel, ett tvåradigt, som hans mor köpte åt honom en ­sommardag på en marknad i Sölvesborg.
– Vi tog oss in på min cykel som jag hade köpt för 110 kronor. Pengarna hade jag tjänat ihop efter att ha plockat jordgubbar i Kylinge. Mor satt på ramen och jag trampade, ­säger Hugo och berättar att han växte upp som sladdbarn drygt 20 år yngre än det näst sista syskonet.
Hans far dog tidigt och Hugo fick växa upp med sin mor.
– Min mor var barnmorska. Hon fick ofta rycka ut på förlossningar och då fick någon ta hand om mig under tiden. Men jag brukade steka äppelringar till dem, så de sa att det var jag som tog hand om dem, säger Hugo och berättar om det självhushåll som hans mor hade.
Han berättar även om sin mors varningar.
– Hon var som sagt barnmorska och visste ju en del och var lite rädd. Hon sa alltid ”akta dig för kvinnor” när jag skulle ut och spela. Men jag var ju så trött efter spelningarna att jag bara ville sova. Så det var ingen fara med det, säger Hugo och ser lite ­finurligt ut innan han berättar fler anekdoter från turnélivet och livet som ung på 30-talet.
Han berättar om slagsmål på dansbanorna, om en och annan nubbe som slunkit ner på chauffören till turnébilen. Och om en företagsamhet som heter duga.
Under många år arrangerade Hugo midsommarfester, han gillade nämligen dans och sociala aktiviteter. En sommar kom han över en trave plankor mot en billig penning. Av brädorna byggde han ett dansgolv och snart stämde han och medmusikanterna upp till midsommarfest. Folk från när och ­fjärran anlände. Vissa av dem hade placerat en rad fåtöljer på ett lastbilsflak och tog sig på så vis in till festen.
Hugo gillar att underhålla än i dag. Han berättar den ena dråpligheten efter den andra.
Men han serverar också brottstycken från en tid som passerat, en tid som ses som historia och som bygger på helt andra levnadsvillkor än i dag.
Han berättar om farbröderna som stack till Amerika och det enkla jordbruk som han och hans mor skötte om.
– Vi levde på sex kronor i veckan, mor och jag. Men det är klart, då hade vi ju ägg och fläsk, säger han och skiftar ämne.
Han försvinner in i sängkammaren och kommer tillbaka med ett brev. ­Signerat av Göran Persson.
– Jag skrev till honom om pensionerna, ville ge honom ett levande exempel och hotade med att själv komma dit om jag ­inte fick ett svar.
Ett svar fick han, men om det var något vidare framkommer inte.
Istället bjuder Hugo och hans sambo Majvor Persson Blomqvist på flera sorters kakor. Bordet är dukat med finporslin och Hugo serverar kaffe blandat med historier och en bit socker.
Dragspelet står uppmonterat i ett hörn. Där finns också det förinspelade trumkompet, den rullande basen och de ackompanjerade gitarrerna. Men sången och dragspelstonerna, det står Hugo för själv.
Hur kan det då komma sig att han under så många år har fortsatt att spela?
– Jag blir gammal av det. Jag är alltid pigg och glad, säger han, och ­Majvor instämmer.
– Ja, det är han alltid. Tänk vad det är fint att få gå upp på morgonen och träffa någon som är så glad, säger hon, och berättar att hon också sjunger emellanåt.
– Men jag sjunger mer av glädje än för att det låter fint, säger Majvor lite blygsamt och konstaterar att hon är en b-stämma och att hon en gång, för många år sedan, föll för Hugos c-stämma.