I ett radhus i Asarum skriver han poesi om exilen och kärleken.
Bassem Al Meraiby är en av den arabiskspråkiga världens främsta poeter.
Han klär också svensk poesi i arabisk språkdräkt och är redaktör för en litterär tidskrift.

Det är svårt att tänka sig en större kontrast. Det lilla radhusområdet i Asarum där han bor nu och den tidigare hemstaden, den heta världsmetropolen Bagdad, som beskrivs med vemod och sorg i flera av hans dikter.
Saknaden efter det gamla hemlandet är också ett återkommande tema i Bassem Al Meraibys poesi. Som i dikten När poeten lyfter sin spegel.
– Den handlar om Iraks tunga sorger efter diktatur och krig.
Själv flydde han Saddam Hus-seins Irak för 18 år sedan. Efter ett par i år i Libanon och Syrien hamnade han till slut i Sverige.

Hur har exilen påverkat ditt skrivande?

– Jag tenderade att bli mer fundersam och min känsla för tiden och platsen blev större. Jag tycker att exilen har två tider och två platser samtidigt, men den vilar inte bara på platsen. Det innebär att exilen är medvetandets exil, först och främst.
Sedan en tid tillbaka är Asarum hans hemort. Här bor han nu tillsammans med hustru och fyra barn i ett litet rött radhus med vita knutar. På övervåningen har han sitt arbetsrum: ett skrivbord med en dator och väggarna klädda med böcker. Här trängs arabiskspråkiga böcker med lexikon och litterära tidsskrifter på olika språk. Men här finns också mycket svensk poesi, som Tomas Tranströmer och Bruno K Öijer.
Bassem Al Meraiby har översatt flera svenska poeter till arabiska.
– Svensk poesi är beundransvärd, jag är häpen av det stora antalet goda och viktiga poeter. Jag har översatt flera dikter av Ekelöf, Södergran, Tranströmer, Ferlin och Öijer. Samtidigt önskar jag att jag kunde översätta alla de viktiga svenska poeterna till arabiska.

Har dessa svenska författare
påverkat dig som diktare?

– Man kan inte säga att det finns några spår av svenska författare i min poesi. Förutom dramatikern August Strindberg som har påverkat mig starkt och det kan man se i min första diktsamling.
Bassem Al Meraiby började skriva redan som 14-åring och hans första dikter lästes i Bagdads radio. Vid 26 års ålder debuterade han med en diktsamling för barn.
På den tiden arbetade han vid något som hette Barnens kulturhus i Irak.
–Det är roligt att skiva för barn. Barndomen är en magisk värld och jag ville bli nära den världen.
Hans första diktsamling för vuxna, Den roslösa på svenska, belönades med Yussuf al-Khals pris för bästa diktsamlingen för unga poeter i arabvärlden. Priset är mycket prestigefullt och innebar att han omedelbart gjorde sig ett namn i den litterära världen.
I dag har han en stor läsekrets i den arabiskspråkiga världen. Hans böcker har tryckts i upplagor om 3 000 exemplar på originalspråket. Därtill är han översatt till flera språk, förutom svenska, också till engelska, franska spanska och polska.

Hur är det att se sina dikter
tolkade till ett annat språk?

– Arabiska är ett rikt och poetiskt språk, men ändå blir jag ofta förvånad över dikternas skönhet på andra språk. Speciellt när översättningen är noggrann.

Varför skriver du?

– Redan vid tidig ålder kände jag ett starkt behov av att översätta mina känslor och tankar på något sätt. Jag försökte måla, spela musik och skriva noveller. Till slut upptäckte jag att den enda konst jag behärskade var poesin. Sedan dess är jag fast!
Strax efter Saddam Husseins fall återvände Bassem Al Meraiby och hans familj för ett kort tag till Bagdad. Att äntligen återse sin hemstad som nu härjats av kriget var en omtumlande upplevelse som väckte motstridiga känslor.
– Det var en blandning av sorg och glädje. Åsynen av ruinerna gjorde mig ledsen, men samtidigt var jag väldigt glad för att jag kunde återvända dit och att hindret hade fallit. Det var en historisk stund för mig.