Att ha humor är inte det samma som att vara glad. Det visade sig tydligt i lördags kväll då Odenteatern spelade i Bokelundsskolans aula.

Ett regn av glimmande medaljer hänger över 70-åriga Nisse Karlsson. Den före detta Europamästaren i boxning ser ut över publiken. Tystnad. Han tar ett mödosamt tag i ena hjulet på sin rullstol. Ett svagt knarr hörs. Boxhandskarna är slitna och nötta. Tystnad.
Gråt.
– Jag är så jävla ensam.
Minnet hos Nisse Karlsson är inte vad det varit, men han minns att frun Britt stack till Italien med en man till "maskros" och att han den där statsministern hette Per-Albin Åkesson och boxaren, han hette Floyd Pa...Pa...Pettersson, Persson, Parkinson. Och nu väntar Nisse Karlsson. Han väntar på sin dotter Rocky. Kommer hon inte snart?
– Jag är så jävla ensam, säger han.
– Hallå Pappsi!
– Nu kommer de, dags för rond ett.
– Hur är det med sig då, Pappsi? Du ser pigg och glad ut!
Med sig har Rocky sin excentriske man operasångaren Sture och härmed är matchen i full gång. Odenteatern bjuder på ömsom samhällskritiska käftsmällar, underbältesslag, opera och allsång, viskningar och rop.
Pjäsen Hallå Pappsi kritiserar allt från svensk åldringsvård till kommersialismens platt-teve-begär och svenskens förkärlek för Allsång på Skansen. Men mest av allt handlar Hallå Pappsi om livslögnen, hur Nisse Karlsson tvingats stoppa in en Mercedes i hjärtat för att kunna fly undan i sin fantasibil.
– Det är viktigt att ha en dröm, säger han.
Till föreställningen i Bokelundsskolans aula kom ett 60-tal personer. I rollerna kunde de se Börje Ahlstedt, Klas Ahlstedt och Erica Lernehav.