Bagdads ansikte är skuggor och eld
Bagdads ansikte är vita stenar
Ur vilket seklernas vatten rinner ut
Bagdads ansikte
sjunker i din spegel, bränder och regn
meteoriter och stormar, himlars skälvning
och som en spåman som har tröttnat på vad han sett
och på vad han ser
lyfter du din spegel
frågande denna blödande bild att sluta
ett strömmande blod på glatta stenar
är mitt land
så tårar dina ögon
med Tigris är en tatuering av törst runt din hals
ansiktet av den du älskar fördriver dig
din kärlek fördriver dig ut i vindens och regnets skog
då dina steg, din exil
och ditt land gömmer sig under en sten av blod
Vem kan rucka på stenen? frågar du dikten
och gömmer dig bakom två tårar
medan du pekar
Här är de likt två djupa sår som hjärtat omfamnar: Tigris och Eufrat
Horisonten är din spegel
Tapper följer du efter de vilda lågorna
Följer efter som en vinge
Din vinge tecknar i stormens bok
de dunkla städernas öden
där din exil är ett annat hemland
sedan din sång tilltog
Stormens bok är öppen framför dig
Medan du ser tyngd av din sorgsna visdom
På bråten i vinden
Vilken natt och vilken morgon tar emot dig
du poeten?
Det finns ingen utväg när utplåning är landets öde
Dina steg är ditt land