Stereotyper om starka, stygga gärningsmän och svaga, oskyldiga offer är vanliga i mediernas rapportering om brott. Det får konsekvenser för samhället, enligt en pågående studie.

– Hur förövare och offer skildras får konsekvenser även för andra offer, för deras självbild och för hur rehabiliteringen ska gå, säger Simon Lindgren, docent vid den sociologiska institutionen, Umeå universitet.

Han är mitt uppe i ett forskningsprojekt med uppgiften att beskriva hur gärningsmän och offer framställs i medierna.

Bland de fall han tittat på finns mordet på Engla Höglund i våras och skildringarna av Hagamannens framfart i Umeå från 1998 till 2005. Mer än 400 artiklar har skärskådats i flera kvälls- och morgontidningar. En gemensam nämnare är att rapporteringen följer givna stereotyper, enligt Simon Lindgren.

I rapporteringen om Englafallet har medierna lagt sin kraft på att betona sådana drag hos gärningsmannen Anders Eklund som gör att vi kan se honom som en udda och avvikande figur för att på så sätt kunna förklara hur han kunde begå sina hemska brott, enligt Lindgren.

Hagamannen begick en rad brutala våldtäkter och höll under sju år kvinnor i skräck i Umeå. Men när han greps visade sig gärningsmannen vara en till synes alldeles vanlig familjefar. I det fallet gick, enligt Simon Lindgren, medierna nästan bet i sina ansträngningar att beskriva honom som sjuk eller avvikande.

– Vad det omgivande samhället egentligen borde ha gjort var att rannsaka sig själv. Vad är det i vårt samhälle som gör att det här kan ske?

Alla journalister och artiklar följer dock inte mallen, enligt Simon Lindgren.

– Men när man försöker koka ner den typiska historien om ett fall i ett antal medier och i ett antal artiklar är det väldigt lätt att visa på de här mönstren, säger han.

Aftonbladets redaktionschef Martin Wåhlstedt håller inte med om den bild Umeåforskaren ger av kriminaljournalistiken:

– Nej, jag tycker inte att vi använder oss av stereotyper. Vi försöker ta reda på så mycket som möjligt om gärningsmännen, i görligaste mån berätta vilka de är för att man ska kunna förstå hur detta fruktansvärda kan ske, säger Wåhlstedt.

Enligt Simon Lindgren är dock skildringarna inte lika nyanserade.

Det finns genomgående en tendens att definiera gärningsmän som ”dem”, några som drabbar oss utifrån. I beskrivningarna av offren går det tvärtom åt mycket kraft för att berätta hur de är en del av samhället, anser han.

– De kan ibland vara kopplade till vissa politiska särintressen, ibland uttrycks mönster som man bara av tradition hänfaller till. Det kan också vara resultatet av nyhetsvärderingsprocesser, att man säger ”det blir bäst så här”, säger Lindgren.

Om ett år kommer Brottsofferfonden att få en slutrapport. (TT)