I dag är allt järngjuteri maskinellt. Därför strömmar folk till Ebbamåla bruk. De vill uppleva hur hantverket gick till förr.

Gjuteriet är dunkelt bortsett från kvällsljuset som fönstren släpper in. Luften är tjock. Folk trängs vid avspärrningsrepen med blickarna riktade mot den ångande ugnen. Män kliver in, iförda skyddskläder, och börjar greja med lyftanordningar.
- Sakta, bra, upp, ned, säger en av gjutarna.
De fyra männen fiskar upp degeln med det smälta järnet. Värme sprids i lokalen. Det ser ut som om de bär på ett eldklot. Varsamt börjar de hälla massan i de förberedda formerna. Det osar, brinner och ryker. Spill som hamnar utanför skapar småeldar som männen snabbt kväver med svart gjutsand.
- Det var första gjutningen för kvällen, om en kvart kan ni skåda resultatet, säger Anders Randver.
Publiken applåderar. Ja, formfyllandet gick snabbt. Det måste gå snabbt, annars stelnar järnet. Folk går ut på gården. Barn testar att gjuta tennfigurer. I smedjan står Linus Ljunggren, konstsmed från Nybro. Han plockar fram järn ur ässjan, lägger det på städet och formar med hammare. Bang, bang - materialet skiner i ljust körsbärsrött och ser ut att vara mjukt som kola.
- Det är kul att hålla på med riktigt klassiskt hantverk, säger han.
I fiket finns gamla skyltar och attiraljer. På en trälåda står det Nobels extradynamit. Vid pumphuset porlar Mörrumsån. Det ser idylliskt ut. Man börjar undra om tiden stått still.