I 42 år har hon varit Vilboksskolan trogen. I morgon slutar Agneta Erikssons sista klass och själv blir hon pensionär.

Agneta Eriksson halkade in på läraryrket lite av en slump. När hon var liten var det hårfrisörska som var den stora drömmen. Men efter ett vikariat i Brömsebro där hon hade hand om en sjätteklass ändrades planerna.
–Jag tyckte om kontakten med människorna. Det var väldigt stimulerande och roligt.
Hon började läsa på folkskolelärarlinjen i Malmö och 1967, den 24 augusti, kom hon till Olofström.
–Det fanns inte tillräckligt med lokaler på Torgskolan. Men Vilboksskolan var inte färdigbyggd förrän 1968 så vi fick bland annat vara på Borgen. Det var två klasser med totalt 54 elever som skulle samsas om ett klassrum, så varannan vecka fick den ena klassen vara ”springklass”.
Hon har aldrig dragit sig för att gå till jobbet. Bra kollegor, härliga barn och trevliga föräldrar har gjort att hon har blivit kvar och trivts på Vilboksskolan. Det är med visst vemod hon nu släpper iväg sin sista sjätteklass till högstadiet.
– Jag funderade för tre år sedan om jag skulle ta en klass till. Jag gjorde det och det har jag inte ångrat.
Det har hänt en hel del inom skolvärlden på fyra decennier. En del har varit bra, en del mindre bra. Det svåraste under åren har varit känslan av att inte riktigt hinna med på grund av minskade resurser till skolan.
– Speciellt barn med särskilda behov. Det är hårt ekonomiskt i dag.
När Agneta Eriksson började som lärare var det katederundervisning som gällde. I dag förväntas barnen tidigt ta ett eget ansvar för sin skolgång.
– När jag började sa barnen inte du till mig. Och råkade de göra det blev de hemskt generade. Jag tycker det är en trevlig förändring att det inte är så stelt i skolan.
– Nu gör årskurs sex-eleverna egna forskningsarbeten vid datorn. Det leder till självständighet hos dem när de lär sig att ta ansvar.
Hon uppmanar alla föräldrar att ta del av sina barns skoltid så mycket de kan. Att se sina föräldrar aktiva i skolan är viktigt för barnen, framhåller hon.
– Vi har precis varit på lägerskola och då hade vi med tre pappor. Det gäller att ta chansen att vara med barnen så länge man får lov för dem.
Vad har då varit det roligaste med åren som lärare? Agneta Eriksson tvekar inte en sekund.
– När jag är ute i samhället och någon kommer fram och säger ”är det inte Agneta?” och så är det som om åren sedan jag hade eleven försvinner. Jag har elever i dag vars föräldrar gick hos mig på 70-talet. Och jag har två kollegor som har varit mina elever! Det är sådana saker som gör det mödan värt, säger Agneta Eriksson och ler.